The Project Gutenberg EBook of Daniel Hjort, by Josef Julius Wecksell

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: Daniel Hjort

Author: Josef Julius Wecksell

Release Date: November 15, 2004 [EBook #14050]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DANIEL HJORT ***




Produced by Tapio Riikonen





DANIEL HJORT

Sorgespel i fem akter med fyra tabler


Af

Josef Julius Wecksell


Frsta gngen uppfrdt  Nya Teatern i Helsingfors den 26 november 1862


K.E. Holms Frlag, Helsingfors, 1901.



PERSONERNA:

KARL, hertig af Sdermanland, riksfrestndare.
ARVID STLARM, krigsfverste i Finland.
JOHAN FLEMING, son till Klaes Fleming och Ebba Stenbock.
OLOF KLAESSON, naturlig son till Klaes Fleming, adopterad.
ERICUS ERICI, biskop i bo.
JOACHIM SCHEEL, beflhafvare p hertigens flotta.
DANIEL HJORT.
EBBA STENBOCK, enka efter Klaes Fleming.
SIGRID, Stlarms dotter.
KATRI.
ERIK BRAHE               |
LAURENTIUS PAULINUS      | beskickning frn Sverige.
Biskop PETRUS af Vexi,  |
Officerare p slottet i bo.
En parlamentr
Tvnne borgare i bo.
En soldat p slottet.
Tvnne soldater i Scheels lger.
En fngvaktare.
Gster. Soldater. Menighet frn bo.

(Hndelsen tilldrager sig 1599 p bo slott och i dess nrhet).




FRSTA AKTEN.


(Stora salen p bo slott. P hvardera sidan ngot framt fonden tvnne
pelare. Emellan dem t hger r Stlarmska vapensklden uppstld,
omgifven af fanor och svrd, emellan pelarena t vnster den
Flemingska,
sttligare och rikare ornerad. t hger en balkong. P muren i fonden
ofvanom den ro fljande latinska verser i rd skrift inhuggna:

    CAROLUS HUC VENI, VICI FUDIQVE REBELLES;
    HINC ABEO PRORSUS VESTIGIA NULLA RELINQVENS.
    HUC ITERUM VENIAM, CAVEAT SIBI CONSCIUS OMNIS!
    NON ILLO PARCET TEMPORE DEXTRA REIS.

En drr p hvardera sidan nrmare frgrunden. P vnstra sidan en
bnstol med en Mariebild).


Frsta scenen.

    Arvid Stlarm. Ebba Fleming. Olof Klaesson.
    Daniel Hjort. Senare Johan Fleming.

DANIEL HJORT (intrdande).
Nu str drute hertigens beskickning.

EBBA FLEMING (sorgkldd).
Om n min make, du Klaes Fleming lefvat,
de aldrig vgat hit i sdan tjnst!
Du svarta sorgdrkt, dig omkring sin sjl
hvar dling, som i Finland trogen blifvit
sin konung, efter Fleming evigt bre!
Men r vr makt densamma ej som d!
Vr kung densamma r, vr sak densamma--
och hertigen ddsfienden, som d.
Tar du emot dem, Stlarm!

STLARM.
                          Lt oss hra;
jag fruktar lika litet ord som svrd.

JOHAN FLEMING (inkommer frn vnstra sidodrren med ett bref i handen).

EBBA FLEMING.
God morgon, son!

JOHAN FLEMING.
                 God morgon vnner alla!
Jag kommer fr att afsked ta! Jag redan
har fver sorgeret vistats hr;
mig Sigismund till Warschau terkallar.

    (Rcker brefvet t Stlarm).

Se hr--och bjuder t er dotter, Stlarm,
en plats hos drottningen.

STLARM (gnande i brefvet).
                          Och nnu mer:
p nytt landstiga mnar han i Sverige
nnu i hst sin tron att tertaga.
Godt, godt, d kunna hr vi vara lugna.--
Du mnar resa?

JOHAN FLEMING.
               Ja--och eder dotter?

STLARM.
Drom vi tala m ett ord nnu.
Du, Daniel Hjort, tag mellertid emot
beskickningen. De hr m svalka sig.

OLOF KLAESSON.
Hvad hin har farit i min kre broder?
Han knapt mig ser, r tvr som vore han
den adopterade, och jag, minsann,
den kta pojken s till sjl som moder.

    (Alla g utom Daniel Hjort).


Andra scenen.

    Daniel Hjort. Beskickningen frn Sverige, bestende af
    Erik Brahe, Laurentius Paulinus och biskop Petrus af Vexi.

DANIEL HJORT.
I vrde herrar! vnten hr en stund;
snart Stlarm redo r att hra er.

ERIK BRAHE (till Laurentius Paulinus).
Sg knner ni den unge mannen dr?
Det bor en stolthet i hans blick och hllning,
som vore vrd en Fleming.

LAURENTIUS PAULINUS.
                          En student,
som tjnade bland juniorerne
i Wittenberg, den tid jag dr tog graden.
Uppfostrad r han uti Memings hus,
ett hittebarn fr frigt, fast det tycks
som finska adelsfvermodet smittat. (Till Daniel Hjort).
r det ej Daniel Hjort? Det tyckes mig
som frr vi sett hvarandra.

DANIEL HJORT.
                            S det varit.

LAUR. PAULINUS.
Rtt mycket r frndradt, sen vi tjnte
tillsammans under ljusets fana.

DANIEL HJORT.
                                Hoppas
ni med ert tal mig vinna fr er sak,
ni tager miste.

LAUR. PAULINUS.
                Hvilken sllsam tanke!
Drtill er stllning altfr ringa r.
Blott som en gammal vn jag talte hr.


Tredje scenen.

    De frra. Arvid Stlarm, Johan Fleming. Olof Klaesson.

DANIEL HJORT (fr sig).
Nu skall det brja. Jag ej mktar hra,
min egen tanke vill mig sjlf frfra. (Af).

STLARM.
Varen hlsade! Frn hertigen I kommen.
Vi ro icke vana frn det hllet
att hra ngot godt; dess mer tack skyldig
jag eder blir, om nu det fallet r.

ERIK BRAHE.
P Svea-rikes vgnar komma vi
och hlsa dig med frid och vnskap, Stlarm!
Den vilda strid, som broder emot broder
och hat mot hat och dd mot dd har stlt,
ej lngre fr en sjlfvisk konungs skull
vrt folk, vr fosterjord frstra skall.
Du mins hur Sigismund, s snart han kronan
p pannan tryckt och tagit hyllningseden,
det land, som var hans fders jord, uppfylde
med polska knektars vilda fvermod
och jesuiters stmplingar och list,
och skte s vr kyrkas rena tro
och svenska folkets frihet undergrfva.--
Nu slagen af vrt svrd, till Polen flyktad,
p allmn riksdag hela Sveriges folk
skilt honom frn vanhlgad kungamakt,
och ssom frestndare af riket
gett styrelsen t hertig Karl; lgg drfr
ditt vapen, Arvid Stlarm, ned, det du
frrdiskt nu mot fosterlandet fr,
och skilj ej Finland mer med fruktlst motstnd
frn gldjen af en dyrt beseglad fred.

STLARM.
Jag knner ingen annan fred n den,
som stter landets rtte konung ter
i frid upp sin tron. Mig Sigismund
har utnmt till krigsfverste i Finland,
jag skall mitt vapen lgga ner, nr han
mig s befaller--ej d hertigen
befaller det, ej annorlunda skall
det fridens altar byggas, dr jag tager
utaf mitt svrd, n som ett trappsteg fr
riksfrestndaren upp till Sveriges tron.

LAUR. PAULINUS.
Vet ni, hvad ni med dessa ord har sagt,
vet ni, hvad med ett lngre trots ni gr!
Som Fleming, eder fretrdare,
vill ni frakta folkets makt och vilja
och stller fver det en sjlfvisk konung.
Hvad tror ni d vl, att en krona r?
Ett ln af Gud alln', som borgades
p folkets aktning; och nr den r krnkt,
en skenbild blott af svunnen makt r kronan,
en hgring falsk, som intet fste har
p himmel eller jord. Vnd ter, Stlarm,
frn ortt vg, n medan det r tid,
och sk frltelse fr alt hvad hr
du och Klaes Fleming brutit emot folket.

STLARM.
Om svenska folket har frglmt sin trohet,
har Finland den ej glmt och skall ej glmma,
s lnge hr en dling finnes qvar,
som heder har och svrd till dess frsvar.
Det finska folket troget skall frbli
sin kung, sin ed--och folket det r vi!

BISKOP PETRUS.
Ej samka kad skuld med sdant tal
till Herrans vrede fver detta arma
och delagda land. En trols konung,
en kttersk kung r Sigismund, som velat
med pfvelrans mrker slcka ut
det rena ljuset af vr kyrkas tro.
Ej brottsligt uppror r, som strtat honom,
ej hertigen, ej folket. Sjlf han gjort det,
d de beslut, hvarmed Upsala-mte
slt en evrdlig ringmur kring vr kyrka,
han falskt besvurit frst och sedan brutit.
Ett folk, ett land, en tro r Sverige nu,
och innan han dmjukat sig fr oss,
skall Sveriges rike sorgsen enka st,
som glmt den brudgum, henne ej var vrdig,
och i Guds helga ord den trst uppska,
som lker alla sr, hur djupt de blda.
Tro, Stlarm, icke att ditt trots frmr
frndra det som himmelen beslutit:
lgg drfr dmjukt ned ditt vapen nu,
att Herrans hand ej tung p dig m falla.

STLARM.
Ers vrdighet, jag r fr litet bisp,
fr att fr det dr kalfskinns-pergamentet,
som I Upsala prster skrefvo hop,
uppoffra fvertygelse och ra.
Jag trodde p min Gud, frr'n det fans till,
och n jag hoppas, han mig skydda vill.
Den kung, han gifvit svrdet uti hand
jag strider fr till lifvets sista rand.

ERIK BRAHE.
Ett sista ord.

STLARM.
               Jag underhandlar ej.

LAUR. PAULINUS.
Det svaret skall ni ngra n med sorg.
Mins hur ni redan en gng blef besegrad
af hertigen och tvangs att honom hylla,
mins hur det lfte d ni honom gaf,
ni brt p nytt. Snart skall han komma ter.
    (Pekande p verserna ofvanfr balkongen).
Den versen dr, han d i muren hgg,
han hugga skall i blod p hfdens blad.
    (Upplsande den).

"Hit jag, Karl, har kommit och sett och betvingat ett uppror,
hrifrn ter jag gr, lmnar ej spar af min hmnd.
Men jag skall komma igen, enhvar frrdare bfve!
Ingen frskning d fins undan min straffande hand".

STLARM.
Vi den ej frukte. Orrd dr den sitter
och hller skarp vr blick och blankt vrt svrd.
M detta bli det sista ord vi byta!

BISKOP PETRUS.
S fortfar d att anse mera vrd
en brottslig konung, n er fosterjord.
Med sorg vi resa ter, snart med svrd
afgras skall, hvad vi hr bytt med ord.

    (Erik Brahe. Laur. Paulinus och biskop Petrus af Vexi g).


Fjerde scenen.

    Arvid Stlarm. Johan Fleming. Olof Klaesson.

OLOF KLAESSON.
God natt med er, I riddare af ordet,
god morgon strid och muntert lif igen.
god natt med kutter under jungfruburen,
god morgon trummors larm, kanoners brumbas,
god natt med middagslur och gspning lng,
snart brja vi vrt glada nringsfng!

JOHAN FLEMING.
Af rttvis harm mitt hjrta mot dem lgar.

STLARM.
Till n' du frn oss resa?

JOHAN FLEMING.
                           Resa nu?
Frrda vore det min konungs land,
och fast mitt svrd i striden vger ringa,
jag fr min kung skall veta det att svinga.

STLARM.
Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son.
Nu till fru Ebba! I sitt bnerum
hon vntar oss. (Stlarm gr).


Femte scenen.

    Johan Fleming. Olof Klaesson.

JOHAN FLEMING.
Hr p ett ord, min bror!
Vi varit nu en tid ej riktigt goda
upp hvarandra.

OLOF KLAESSON.
                Jag det mrkt frval;
men kan ej drtill hitta p ett skl.

JOHAN FLEMING.
Mitt felet r. Jag vet ej, men en misstro
till dig, till mig, till alt mig fatta vill.
Hvarfre skulle Sigrid vl och mig
man fr hvarann bestmma? Vcka s
uti min sjl en ffng eld till lif!
Kall, sluten, bort hon drager sig fr mig.
Om ngon ann' hon lskar, r det dig.
Tag henne d, gr slut p mina tvifvel
och gif mig ro! Er lycka skall bli min.

OLOF KLAESSON.
r detta sklet till vr position?
M hin all krlek ta, som kastar s
ett sjlfviskt grand i vnskaps klara blick
och hr oss bgge hllit nu till narrar!
Jag Sigrids lskare! Ja, om hon vore
en fri och munter borgarts, d kunde
jag vl ha vgat p en hemlig kyss.
Hon lska mig! Den allvarsamma, vackra
och stolta flickan! G och sg t henne
det ordet blott, hon skrattade dig ut
och gret p samma gng, att du ej bttre
frstr dig p ett litet blygsamt hjrta,
som troligen ej knner hgre lott
n att f falla dig om halsen blott.

JOHAN FLEMING.
Nej, nej.

OLOF KLAESSON.
          Det dr, det duger ej, min sjl;
hon mste n i denna dag bli din,
ty annars drunknar uti lskarn hjlten,
och sdant duger ej i tid som vr.

JOHAN FLEMING.
Men om hon icke lskar mig?

OLOF KLAESSON.
                            h prat!
En flicka br sin tro ej fram p fat;
den gmmer hon--ja, bilden r fatal--
som en rekryt sitt hopp att bli genral.

JOHAN FLEMING.
Frlt den misstro emot dig jag nrt?

OLOF KLAESSON.
Gr ingenting. Jag ej stort bttre varit.
Ty som, nst hertigen, af alt p jorden
jag hatar sorgen mest, s har jag skt
frnrmad vnskap vnda bort i lje
och skratta ut dig ur min glada sjl.
Men som det ortt var, lt det bli glmdt!
Och nu--ett ord ej om hvad fregtt;
hr har du gamla vnnens hand tillbaka.

JOHAN FLEMING.
Jag tager den med hjrtats tysta nger,
jag trycker den vid minnet af den stund,
d, nyss till Finland kommen, frsta gngen
jag till min faders grafvrd gick och dr
dig knbjd sg med kind af trar stnkt.
Hvem kunde drp knna glade Olof,
hvarom i Warschau jag s mycket hrt.
Vi drfr lnge sprakade tillsamman
och knde ej hvarandra als igen,
till dess du hastigt mig om halsen for
och ropade mitt namn. Och det blef afton,
frrn vi skildes af, och himlens stjrnor
bevittnade vr vnskaps varma ed.

OLOF KLAESSON.
Och troget ock skall denna eden hllas.
Snart komma storm och strid, d prfvas den:
d vet du hvar du har en trofast vn.

JOHAN FLEMING.
Nu lt oss flja Stlarm till min moder!

OLOF KLAESSON.
nnu i dag blir flickan din--jag hller!
Och om jag vadet tappar, eger du
min svarta frustande Arab.

JOHAN FLEMING.
                           Din tok!
Du aldrig krlek knt.

OLOF KLAESSON.
                       Blott tta gnger,
och hvar gng fljd af sm-frtret och nger.

    (Bda g genom vnstra sidodrren).


Sjette scenen.

    Daniel Hjort (trder in bakom pelarena, lsande i en gammal bok).

Jag kan ej sga som den stora talarn:
"I skrift och tanke fins min frjd och tillflykt;
s gladt fins intet, som ej gladare
blir genom dem; s sorgligt intet fins,
som genom dem ej mindre sorgligt blir".
Jag prfvat denna sats, men den r falsk.
Nr dig jag lser, gamle Livius, o,
ej fylls mitt brst af gldje, men af ngest.
Nr jag p edra stora strider tnker,
hur ringa synes mig ej denna strid!
Nr jag ert tappra, stolta folk beundrar,
hvar ser ett sdant jag i denna tid?
Nr fr min sjl en Brutus, Marius st,
d faller blytungt fver mig mitt de,
och, fngslad hr af tacksamhetens skuld,
mig sjlf jag mst' besegra. O! att aldrig
jag skdat denna bok i Wittenberg,
att aldrig annat fr min tanke kommit
n torr, spetsfundig dogmatik, den kpphst
p hvilken tiden, som en blodrd narr,
nu rider karnaval. Bort, skna bok!
Jag vill dig brnna upp. En bttre sats,
n den jag nyss citerat, vill jag svra:
i drm och krlek finnes frjd och tillflykt;
s gladt fins intet, som ej gladare
blir genom dem; s sorgligt intet fins,
som genom dem ej mindre sorgligt blir.--
Sl upp ditt ga, krlek, du som drmmer
uti mitt brst, att dr blir ljus och frid,
sl upp din blick och liviska Sigrids namn!
Jag henne lrt som barn. Vid stilla krlek
jag sett en ngel blomma helig upp.
O! jag ej ortt lst i hennes blickar,
    (tar fram ur boken en biljett)
de skygga, drmmande. I skrifna ord,
t henne yppen hvad jag ej kan sga.
    (Gmmer biljetten vid Mariebilden).
Hr upp fridlyst rum, dit hon blott nalkas,
jag lgger omrkt den. Nr hit hon kommer
och ber sin bn, Guds moder bed fr mig!
Man nalkas! det r hon och hennes far.

    (Gr ut genom hgra sidodrren).


Sjunde scenen.

    Arvid Stlarm. Sigrid (med en krans af hvita rosor i handen.
    De inkomma bakom pelarena frn vnster samtalande).

STLARM.
Min dotter! Redan altfr lnge har
trolofningen med Johan tyst du afbjt.
Det gr ej lngre an. Jag sjlf ju ser,
hur dina kinders blommor blekna af.
Du lskar honom, hvarfre d lngre?...

SIGRID.
Min dyre fader! Ingen ann' jag lskar
n dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag
ej nog af krlek hr? Jag vill ej mer.
Till Warschau ter reser Johan Fleming.
Hvi vill du bort mig snda, att en frmling
vid hofvet dvljas! Lt mig bli hos dig,
min gode fader!

STLARM.
                Barnsligheter Sigrid!
Dessutom reser Johan ej. Han blifver
i Finland qvar att dela hr med oss
den fara, som frn Sverige hotar.

SIGRID.
                                  Ah!

STLARM.
Nvl, betnker du dig n?

SIGRID.
                           Lt mig
infr Guds moder hlla hr min bn;
se'n skall jag svara dig.

STLARM.
                          Farvl till dess!
(Fr sig) Som snckans prla gmmer sig fr dagen
och blygsamt drmmer i sin egen glans,
hon sluter tyst sin krlek i sin barm,
min goda dotter! (Gr).


ttonde scenen.

    Sigrid (p kn fr Mariebilden). Katri (senare).

SIGRID.
                 Heliga Guds moder!
Min mor jag tidigt miste. Du min trst,
min moder blef; s hr min bn, som fordom!
Om andra dig frglmt, s hr dock mig!

KATRI (smyger sig in bakom pelarena).
Hur lnge skall jag srja i min sjl,
och ngslas dagliga uti mitt hjrta,
hur lnge skall min ovn sig frhfva?

SIGRID.
S rent, s hvitt, som dessa rosor, var
engng mitt hjrta. Tyst det blder nu,
du heliga Guds moder, gif det frid!

KATRI.
En bn? Och hr? Hvem r den hvita dufvan?
Tyst! Skrmmas skall hon, om hon mig blir varse.
Ej fr att bner hra, hit jag smugit.

    (Gmmer sig bakom Flemingska vapensklden).

SIGRID.
Gif t mitt hjrta himlens kraft att segra
upp dess onda bjelser och tankar.

    (Fster kransen under Mariebilden).


Nionde scenen.

    De frra. Daniel Hjort (frn hgra sidodrren).

KATRI (fr sig)
Dr kommer han. O, att jag ensam vore
med honom hr! Nr skall den stunden sl?

DANIEL HJORT (blickande p Sigrid).
Skall jag till hennes ftter falla? Frga
hvad krlek blott kan vga? Nej, ej n'?

SIGRID (blir varse biljetten, som Daniel Hjort gmt vid Mariebilden).
Hvad? Detta papper?...

DANIEL HJORT.
                      Ah, hon mrker det!

SIGRID (tager biljetten).
Till mig. Jag knner denna stil! O Gud!
Jag anar hvad den innehller.

DANIEL HJORT.
                              Sigrid!

KATRI (fr sig).
Han lskar henne. Blommar hr hans lycka,
tyst, oknd som jag kom, jag gr att d.

SIGRID (fattande sig).
Ni hr! Ni skrifvit detta? Stanna! Tyst!
Hvad r som gifvit skl till detta steg
af er mot Stlarms dotter?

DANIEL HJORT.
                           r det Sigrid,
som talar s? O, nej, det r ej mjligt!
Har hon d glmt de ljufva barndomsstunder
af fridfull lek i Qvidjas grna kinder?
Har hon d glmt, den nu s stolta, kalla,
de forna, glada, ljufva samtal alla
vi hllo frr. Och r det hon, som talar?
Nej, hennes skenbild blott i dessa salar.

SIGRID.
Ni lnar illa det frtroende,
min far bevisat er, och klandrar hrdt
den rena vnskap, som ett barn er sknkt.
    (med bortvndt ansigte)
och om----

DANIEL HJORT.
          Sg ut, jag redo r att hra.

SIGRID.
Och om man finge knna denna djrfhet,
ni vet hvad er det kostade och mig.

DANIEL HJORT.
Ah!

SIGRID.
    Hr jag lgger brefvet, tag det ter.
En evig hemlighet emellan oss
skall detta bli, er ingen frebr.

DANIEL HJORT.
Ni lskar mig, ni lskar mig nd!
O! sg blott det, och jag skall lugnt frsaka.

SIGRID.
Ni relysten r. Om ni mig lskat,
frvisst ni hade spart mig denna stund.
Jag er ej aktar.

DANIEL HJORT
                 Ah--farvl!

SIGRID
                             Blif qvar!

KATRI (fr sig).
Jag andas ter. Snart jag honom har.


Tionde scenen.

    De frra. Arvid Stlarm. Johan Fleming.

STLARM.
r nu den lilla blyga oron fver?

SIGRID.
Ja, jag bestmt mig.

STLARM.
                     Och s allvarsam?

SIGRID (med frstld frjd).
Du tycker det! N ja. Ett ja, min far,
det flyger ej med fjrilsflykt p tungan,
det tusen nycker, tusen skygga tankar
besegra mste, som s lnge bry oss,
tils man tar mod och sger: hr min hand!

    (Rcker handen t Johan Fleming).

JOHAN FLEMING.
Du ljufva hand! Hur har du icke ltit
mig vnta upp dig! n darrar den,
som om den bort sig ville frn mig rycka.
    (Kysser Sigrids hand).
S tar jag denna pant upp min lycka.
Nu finnes ingen sorg och saknad mer,
och kvllens fest, som mnad var att fira
mitt afsked, du frvandlat i en fest,
dr krleken r vrd och frjden gst.

SIGRID.
Hr r s kvaft i denna tunga sal!
Hvar r din moder? Lt oss g till henne!

JOHAN FLEMING.
Kom hllre ned i slottets trdgrd d!

SIGRID (undvikande).
Re'n brjar aftonrodnan vstern mla,
och hstens blommor hlft frvissna st.

JOHAN FLEMING.
Ser du p dem, de vakna upp och strla.

    (Sigrid och Johan Fleming g).


Elfte scenen.

    Katri. Arvid Stlarm. Daniel Hjort.

STLARM.
G ltta ungdom med din ltta oro!--
Hr, Daniel Hjort! Skrif dessa bref i ordning!
De skola hn till alla vderstreck,
hvarhlst vi ha en stridsbror rask och kck.
Slut blir med frid och ro i slott som tjll,
men gladt vi skola fira denna kvll.
Hr svenner! (Betjning inkommer).
             Tnden ljus, lt lampor glimma!
Snart strida vi, nu njuts en sorgls timma.

    (Gr, frenande sig med ankommande gster. Festlig upplysning.
    Musik hres utom scenen).


Tolfte scenen.

    Katri. Daniel Hjort. Fngvaktaren.

FNGVAKTAREN.
Hvart nu s upprrd, mster Daniel?

DANIEL HJORT.
                                    Du!
S! ngon fins, som mrker ocks mig,
och denne r fngvaktarn, mannen frn
de hr i hvalfven lefvande begrafna.
En passlig man! Hvad vill du hr?

FNGVAKTAREN.
                                  Jag skulle
blott sga till hruppe, att den siste
af fngarna har dtt i natt.

DANIEL HJORT.
                             Ha, ha!
Det var rtt lyckligt fr den stackars karlen!
I dag r lyckan gst p detta slott,
frn Flemings son alt ner till Flemings fngar.
G! Isig graflukt hmtar du hit upp!
Ej Arvid Stlarm nu har tid med dig.

FNGVAKTAREN.
Sg, r det sant, att vi f krig igen?
D lr ej hvalfvet lnge hllas tomt!

DANIEL HJORT.
Fr du ej ngon annan dit, s skall
jag komma sjlf och bjuda mig t dig.

FNGVAKTAREN.
Utaf den dr fr intet klokt man hra.

    (Fngvaktaren gr).


Trettonde scenen.

    Katri. Daniel Hjort.

DANIEL HJORT
Fly, fly, du krlek, du, min sista drm!
Du blef det bittraste af alt det bittra
uti min lefnad! Hvarfr blef just jag
en hemls, vilsekommen gst i vrlden,
ett hittebarn frutan namn och far?
Sin rot har minsta blomma, hafvets vg
ger upphof t en annan, mossan har
en grafsten dock att vxa p, den fnge,
som dog i natt, han hade dock engng
ett lif att lefva fr. Hvad eger jag!

KATRI (framtrdande).
Mer, n du tror och mer, n hr kan sgas.

DANIEL HJORT.
Ha! ter kvinna str du i min vg!
S tala, sg en gng, hvad vill du mig?

KATRI.
Jag har den fackla, som ditt dunkla de
i blodrdt sken skall lysa upp och ge dig
tillbaka alt, hvad hr du saknat har.
Mt mig i morgon kvll vid slaget nio
p bo torg: man kommer, g, farvl!

    (Hon drager sig tillbaka bakom en pelare),

DANIEL HJORT (aflgsnar sig lngsamt, d han blir varse Ebba Fleming).


Fjortonde scenen.

    Katri. Ebba Fleming.

EBBA FLEMING.
P nytt slr kriget vingen fver norden;--
och du, Klaes Fleming, r ett stoft i jorden!
Ner fver oss din starka ande snd
och samma kraft i vra hjrtan tnd,
hvarmed du Finland hll med sker hand
p tidens vilda, stormupprrda vgor,
hur folket stod i uppror och i lgor,
vid svuren trohets skra ankartand!
Ditt svrd var hrar, och din kraft var spord
frn Polens sol till norrskenet i nord,
och Sveriges krona hngde p ditt ord!
Och samma sjl, hur blid, hur varm den var
i hemmets ro; hans blick, hur ljuf och klar!
O! jag vid detta hjrta hvilat har.

KATRI (som stigit fram och hrt Ebba Flemings monolog gr en
hotande tbrd och skall aflgsna sig, men mrkes af Ebba Fleming,
som frskrckt studsar tillbaka).

EBBA FLEMING (med ett anskri).
Ah! hvem r ni! Hur har ni kommit hit?

KATRI.
Ohrd som sorgens suck i gldjens sal,
omrkt som, bland de mktige, fraktet.

EBBA FLEMING.
Bort hemska syn! Bort dit, hvar'frn ni kom.

KATRI.
Det r fr lngt tillbak's till sterbotten.
Var hlsad frn dess grafvar och dess knar!
Jag hlsar dig ifrn din makes verk.


Femtonde scenen.

    De frra. Arvid Stlarm. Olof Klaesson. Johan Fleming.
    Sigrid Stlarm. Gster.

(Vid Ebba Flemings anskri hafva alla inkommit och frsamlat
sig i fonden).

EBBA FLEMING.
Ah! Drifven henne bort! (Frenar sig med de andra).

KATRI.
                        Kom mig ej nr!
Bereden er p hvad som frestr.
I strtat folket i frdrf och dd.
Men fast vr grd ni brnt och frn oss rfvat
all krleks kraft, s lefver hatet n!
Det smyger sprlst fram vid tiggarstafven,
det hller rd med skuggorna i grafven,
lyss vid palatsets drr, i kojan talar;
d brista vapenskldar, remna salar.
S lnge lefver det, tils hmndens dag
gr ned i blod,--och detta hat r jag!

    (Aflgsnar sig skyndsamt).

Slut p frsta akten.




ANDRA AKTEN.


(bo torg med domkyrkan i fonden. Till hger ingngen till en bod.
Ngot fram p scenen en schavott. Skymning).


Freta scenen.

    Tvnne borgare.

FRSTA BORGAREN.
God afton, du, hur' str det till?

ANDRA BORGAREN (vid boddrren).
Ingenting att sga drom i s oroliga tider, som dessa.

FRSTA BORGAREN.
Srj den som vill. Ger Gud dag, s ger han rd.

ANDRA BORGAREN.

Ja den som bara hade rd att vnta! Polsk inkvartering, dryga
utskylder,
flickorna bakom ls och bom, onda tecken p himmelen, spken som strida
i luften, sjfarten hindrad till Sverige.--Usch! det fins en sorg p
hvar fingerled den hr tiden. Jag vntar bara att en vacker natt f se
slottet dansa polska med domkyrkan p ett munkrep, fr att alt i
vrlden
skall vara upp och ned, utom vi tv.

FRSTA BORGAREN.
Ondt finnes det alltid, kre vn. Finnes det inte utom oss, s finnes
det inom oss. "Ju strngare vr Herre uppfostrar oss", sade far min i
tiden, "dess bttre menar han det med oss". Det sger biskopen ocks.
Ni var inte i kyrkan i sista sndags.

ANDRA BORGAREN.
Hade annat att tnka p, trffade en svensk skutfarare, en rask karl,
m du tro. Hertigen har knckt herrarne i Sverige, och snart skall han
komma hit ocks.

FRSTA BORGAREN.
Jo, jo, s sger man. Det fins mnga herrar i riket nu fr tiden, och
ju
flere kockar dess smre soppa, och vi ro soppan vi----

ANDRA BORGAREN.
Som tes opp ja. Lt se, lt se! Vet ni hvad, Jansson, det sker
hiskeliga saker om natten, dr omkring schavotten.

FRSTA BORGAREN.
Huh! Det mrknar redan!

ANDRA BORGAREN.
Jag har mst flytta min sng i ett annat rum, ty om midnatten tisslar
och tasslar det jmt hrutanfr och lmnar oss ingen ro i huset. I gr
natt, Jansson...

FRSTA BORGAREN.
N, i gr natt...

ANDRA BORGAREN (stngande boden).
S rang det liksom af domens klockor i luften, och hromkring
schavotten
sjng en ddspsalm sig sjlf, utan att man visste, hvarifrn det kom.

FRSTA BORGAREN.
Huh, det r ruskigt och mrkt hrute. God natt, kra bror!

ANDRA BORGAREN.
Bah! Vill du inte komma in och hlla mig sllskap?

FRSTA BORGAREN.
Tack, tack! I sdana hr tider trifs man hlst hemma vid ljus hos
hustru
och barn sina. Mtte det bli bttre tider fr dem engng. God natt, god
natt!

    (Han gr. Mnen framskymtar ur moln och kastar svarta skuggor
    fver scenen. Andra borgaren gr in i sin bod, den han stnger
    efter sig).


Andra scenen.

DANIEL HJORT (inkommer).
"Jag har den fackla, som ditt dunkla de
i blodrdt sken skall lysa upp", s fllo
ju hennes ord. Jag hr dem n, jag hrt dem
igenom smnls natt och dagens vimmel.
Du de, skall ditt dok du ndtligen
fr mig upplyfta! Fader, moder, hem!
Hvad ljufva ord! Jag sagt dem aldrig frr.
r det en drm, en drm, som gckar mig!
Min hela sjl r vntan, mina sinnen
frsmlt uti ett enda: hrseln. (Lyssnar). Hr jag
ej steg, ej rster hr!

    (Tornuret slr nio).

Ah, timman slr!


Tredje scenen.

    Daniel Hjort. Katri.

KATRI.
Hvar r du, fr hvars skull i tjugu r
min fot har bldande p trnen trampat,
hvar r vl du, s knd och dock s oknd,
uti hvars hand ett vapen jag frtror,
som blodshmnd starkt, som ddligt hat s segt?

DANIEL HJORT.
Om mig du menar, r jag hr.

KATRI.
                             Jag lofvat
dig sga, hvem du r. Jag kan n mer,
jag kan dig fra till din moders famn
och till din faders--graf.

DANIEL HJORT.
                           Ve, om ditt hjrta
en hoppls smrta knt och vgar dock
min de sjl med falsk frhoppning gcka!

KATRI.
Jag gckas ej, om sjlf du mig ej gckar.
Dock, innan ngonting jag yppar, svara,
om du har mod att allting fvergifva,
som frr du vrdat, och i evig glmska
frsnka alt, hvad frr din krlek egt?

DANIEL HJORT.
Du frgar om mitt mod. Ej mod behfs,
dr ingen strid i frga komma kan.
Du ser framfr dig hr ett hjrta blott,
som ingen mhet, ingen vnskap knt,
som trstat, trstat hela lifvet efter
en droppe krlek och den aldrig ntt,
som likt en fgelunge, ensam lmnad
upp en de klippa uti hafvet,
i grnsls, evig ensamhet frtvinar.
Du talte om min faders graf, hvar r den?
Om under klippors hvalf och jordens grund
han lg frdold, jag sprngde dem och vrmde
det dda hjrtat med mitt lif till lif!

KATRI.
Hll upp, att ej den sista kraft, jag spart
fr denna stund, trots r af sorg och vanvett,
flyr bort.

DANIEL HJORT.
           S fortfar, sg min faders namn,
att i dess himmel jag fr svalka mig!
    (Griper i henne och skdar henne i ansigtet).
Du ljuger ej! En djfvul det ej kunde!

KATRI.
Ser lgnen ut som jag, d ljuger sanning.
1 himlens stjrnljus hr jag fr dig str.
S sant, som Gud har detta hvalfvet bygt,
s sant det fver mnniskornas synd,
sjufalt frlten, sjufalt remna skall,
s sant det r, att dagens klara sanning
jag till dig ropar med din faders namn;
Bengt Ilkainen.

DANIEL HJORT.
                Det namnet frr jag hrt.
Sg, var han icke en af dem, Klaes Fleming;
i slottets fngselhlor lt frgs
till straff, fr det de reste sig mot honom?
Ha! sjlf jag varit med och domen skrifvit.

KATRI.
Din faders bror det var. Din fader fll,
d n ett omedvetet barn du var.
Lngt upp i sterbotten stod hans grd,
en grushg nu, dr ulf och ormar smyga.
Hr finnes han, inunder galgen kastad
och tredelt huggen af Klaes Flemings bdel.

DANIEL HJORT (ilar upp till schavotten).
Dr!--Ha! Min fosterfar min faders bane!

KATRI (stter sig p schavottens trappsteg).
Din fader var en fri och mktig bonde.
I strid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming
var d krigsfverste; med vilda knektar
hvar grd han fylde, ty den stolte herrn
oss bnder hatade, som honom vi.
S hll han krigets rda fackla hnfullt
vid jmn och varsam eld, fr att med den
i vra grdar ndens mordbrand tnda.
I denna jmrens tid din mor dig fdde.
Jag mins en kvll, som om i gr det varit;
din fader borta uti rian var,
din moder satt med dig invid sitt brst
och sg fr frsta gng det fdselmrke,
som du vid hjrtat br, och undrade
hvad denna ormgadd vl betyda skulle,
d vildt en skara ut af Flemings knektar
i rummet rusade, af blod bestnkta.
De hade varit hos din far i rian
och fordrat dr, att med den rest af sd,
som vld och krig upp hans ker lmnat,
han genast skulle deras sckar fylla.
Bengt var den mannen ej, som slikt frdrog;
den frckaste han lyfte upp och slog
i blod till marken ned. De frige
hans folk ur rian dref; en strid begynte,
dr knekten kom till korta. Flyende,
frfljde af de vra, in de brto
uti din faders hus. Ej mer blott ord
och armkraft glde dr, men spjut och pilar.
D lyfte en soldat dig p sin arm,
gick fram med dig till fnstret ropande:
"den frsta pil, I rikten emot oss,
blir detta barnets dd".
Din moder dignade p golfvet ned,
och nr hon ter vaknade, d stod
i lgor stugan, kvidande du lg
p halfbrnd trskel; upp hon tog dig, flg
igenom eld och rk--och grden hann--dr vred sig
din fader i sitt blod, och lngt frn fjrran
ljd knektars hnskratt genom lgors gnissel.

DANIEL HJORT.
Jag hr det tydligt, som jag lgan ser
och grden, skogen,--kern bort till hger.
Ha! minnet som en vdeld flammar upp
i dunklet af den natt, dr frr jag famlat.

KATRI.
Frstrkning hade Flemings knektar ftt,
de vra flytt, din fader srad fallit,
och de, som brjade med rn och vld,
med mordbrand slutade sitt segerjubel.

DANIEL HJORT.
En skogsvg mins jag nu, en stormig natt.
Emot en kvinnas axel tyst jag lg
och lekte dr med ett par svarta lockar.

KATRI.
Det var din mor. Hon fljde med din fader
till bo, dit han skickades att klaga
hos Fleming fver knektarne.

DANIEL HJORT.
                             Nvl?

KATRI.
Nvl, fr uppror och fr mord beskyld,
emedan han sin egendom frsvarat
mot Flemings knektar, dmdes han till bojor
och skymflig dd p stupstock. Ffngt lg jag
p kn fr Fleming bedjande om nd.
Den grymme mannen sg mig kallt i gat
och vnde sig och--gick. Hr r den plats,
dr skuldlst flt din faders blod!
Hr r den plats, der lifls ned din moder
af smrta dignat!
Hr var det, som hon under nattens mrker
gret blek sin kind och srjde hret grtt.
Hr har hon lyft dig faderls mot skyn
och ropat ve, ve fver mrdarn Fleming.
Hr tappade hon bort frstndets ljus
och liknjdt irrande i skog och mark
t bark af trd och sina trar drack.

    (Mnen gr fr ett gonblick fram ur molnen och kastar
    sitt sken fver dem).

DANIEL HJORT.
Min mor, min mor, ja, det r du, r du!

KATRI.
Kom mig ej nr, ej n min son du r!
Hr mig till slut, jag sedan dig skall hra.
S satt jag en gng invid vgens rand;
frbi red Fleming med en guldsmidd skara,
och halfdd lg du vid mitt bittra hjrta.
Mig tycktes d, att alla goda mn'skor
p jorden voro dda. Gud var dd
och himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor,
kring all den dda vrlden. Hr allena
uti mitt brst ett hjrta slog; mig tyktes
som i en drm, att du var dd, det gjorde
min sjl s godt. Vansinnets ljufva mrker
omgaf mitt hjrta som en lkedom.
Se'n vet jag icke hvad som hnde mer.
Alt nog--du kved ej mera vid min barm;
och s kom jag tillbaks till sterbotten--
Gud vet upp hvad stt.

DANIEL HJORT.
                        Ah! det var d
mig Fleming tog frn vgen upp.
                                Du de!

KATRI.
Dr satt jag sedan p vr grds ruiner
och vackra visor sjng till foglars kvitter--
s vackra visor! En jag minnes n:
"Min make fll i sitt rda blod,
bdeln som prst vid kistan stod,
p grafvarna giftrt vxer".

DANIEL HJORT.
Hur bittert sndersliter denna syn
den sista flik af vrdnad, som jag n'
fr Fleming hyser.

KATRI (med tervunnen fattning).
                   Fleming sger du!
Hans skuldregister n jag icke slutat.
Skrif upp p det att han din slkt utrotat,
d sterbotten som en enda man
sig reste mot hans jrnok opp. Bengt Poutu,
din moders bror: Matts Ilkainen, din farbror,
fr denna stupstock fallit, eller hungrat
ihjl i slottets mrka fngselhlor.
Ej finnes kvar i hela sterbotten
en enda man, som var din faders vn.
P hrjad ker rostar lmnad plog,
och floden suckar emot blodig strand,
p hrden ligger elden svart och dd,
och kyrkan str, en de helgedom.
Hvarthn du ser i Finlands skilda trakter,
borggrdar blott och kyrkogrdar frodas.
Och sjlfva grset upp grafven hviskar:
Hmnd fver Flemings tt i sista led!
Det ropet gaf mig ter min besinning,
mitt ga tndes, minnet vaknade
och dig jag mindes, mindes hur jag smg
ifrn dig, att du ej det skulle hra,
och hur jag sg dig se'n p Flemings arm
i vgens dam vid krkningen frsvinna.
Jag upp dig skte, sg dig, knde dig.
Dock aldrig skall jag i en moders famn
den sonen sluta, som Klaes Fleming uppfdt,
frrn sin kthet han bevisat mig.

DANIEL HJORT (faller p kn och blottar sitt brst).
Se ormens gadd upp mitt brst, och slut mig
intill ditt hjrta!

KATRI.
                    G tillbaks till slottet!

DANIEL HJORT.
O moder! mer du hatar, n du lskar.

KATRI.
Af krlek hatar jag. Se hr, min son!
Tag denna ring, den tryckte hertig Karl,
d n en ung och fridsll prins han var
din far p hand, d denne segrande
fr folket en gng talte stolt p riksdag.
Den ringen fljde honom in i dden,
den hr dig till som arf.

DANIEL HJORT (sedan han frskt den).
                          Invid mitt hjrta
den hvila skall, nytt lif ingjuta dr.
Och nu min moder. (Breder ut armarna t Katri).

KATRI (vnder sig bort).
                  Nr du frst bevisat,
att du r folkets son. Till dess farvl!

DANIEL HJORT.
Ja, neka, moder, neka mig din famn,
s lnge n jag hller detta namn,
s lnge n jag denna kldnad br,
som spunnen utaf Flemings silke r,
s lnge n jag tjnar denna makt,
som folket uti natt och bojor bragt,--
ja, neka till att skda p din son,
s lnge han r sina fders hn,
s lnge tils han slitit ur sin sjl
alt, alt, som var. Till dess farvl, farvl!

    (Han gr).


Fjerde scenen.

KATRI (ensam).
Han gr! Hvad har jag sagt? Hvad gjort? Min kraft,
min kraft mig fverger.
    (Famlar till plen och omsluter den krampaktigt).
                        Dr gr han, o min son!
Se stjrnljus svfva kring hans mrka lockar,
och hg som natten vxer hans gestalt.
Du lskade, du lif, du vr, du sol,
vnd ter i min famn!... Han hr ej mer.

    (Hon dignar ned p schavotten).


TABL.

(Studerrummet hos Ericus Erici).


Femte scenen.

    Ericus Erici (sitter och skrifver. Bibeln och ngra
    andra bcker p bordet). Arvid Stlarm (intrder).

STLARM.
Good afton, ers hgvrdighet! Jag str?

ERICUS ERICI.
Fr ingen del. Det r ett arbete,
som nr som hlst jag ter kan ta vid.
Guds milda lra hr jag tecknar upp
i enkla ord fr folket, och s lnge
Hans andes frid bor i min sjl, frmr
all vrldens strid mig icke dri stra.

STLARM.
Ett godt och nyttigt verk! Dock synes mig
ni ortt gr, herr bisp, d s ni drager
ert snille bort frn statens render,
som nu behfva krafter mer n n'nsin.

ERICUS ERICI.
Hvar mn'ska har sin gifna plats i lifvet,
jag tackar Gud fr min och verkar dr.
Om ni tillter, skrifver jag till slut
den mening, som ni med er ankomst afbrt.

STLARM (under det Ericus skrifver).
Ni r mig just en general, herr bisp.
Ert stridsflt r det hvita pergamentet,
dr svarta bibelsprngda sm soldater
marschera upp ert kommando fram.
Blckhornet r fltlgret och er sjl
det mynthus, hvarur ni i guld betalar
den rika solden t er trogna skara.
S leker ni som barn med tennsoldater
och bryr er litet om, hur det ser ut
i statens stora, snderfallna hushll.
Men sg, herr general, hvem r vl d
motstndaren, som s upptar er omsorg,
att fr alt annat blind ni r?

ERICUS ERICI (bortlggande pergamentet).
                               Det r
det onda, egenmktiga och mrka,
hvari vi mn'skor famla; och nr det
en gng r kufvadt, d, krigsfverste,
ha dessa droppar blck dock mer frmtt
n strmmar utaf blod, som svrd utgjutit.

STLARM.
Ni gamle svrmare, s vill ni stlla
er utom tiden, tils med oberknadt vingslag
den slr er hmndfull ned i stoftet snart.

ERICUS ERICI.
Hvad menar ni? Hvad har jag vl att frukta?

STLARM.
En del, fromsint man ni r, Erici.
Ej ni, som mngen af vrt prsterskap,
skt reta folket upp emot sin konung,
men manat det tvrtom till fridsamhet,
dr s ni kunnat. Er frtjnst det r,
att finska kyrkan sttt s lugn, s vrdig
i alla tidens skiften. Ingen str
af rikets prster drfr s i aktning
hos konungen som ni, och ingen hatas
af hertigen s mycket just som ni.

ERICUS ERICI.
Tyvrr! Jag vet det senare.

STLARM.
                            Nvl,
till eder kunskap har vl ocks kommit
det rykte, som er hela hjord har skrmt
och spridt i hopar omkring torg och gator.

ERICUS ERICI.
Det rykte menar ni, som ter vaknat,
att hertigen r hit p vg. n se'n?

STLARM.
n se'n?--Jag kommit att en tillflyktsort
er bjuda inom slottet.

ERICUS ERICI.
                       Jag er tackar,
men tror mig ej behfva den. Mitt rum,
det r min borg, min vrnlshet mitt vapen.

STLARM.
Ni vill d hllre ensam st?

ERICUS ERICI.
                             Ej ensam;
med min frsamling och mitt hopp p Gud.
Jag r en kyrkans man. Jag ej frstr mig
p edra strider, all min uppgift r
vr kyrka skydda lika mot de anfall,
som Sigismund med pfvelrans villor
frskt mot den, och lika mot det stt,
hvarp vr relystna hertig sker
att den begagna som en stege upp
till Sveriges tron. Ni ser sledes, jag har
ej ngot ondt af hertigen att frukta,
om han ock fruktar mig, d ondt han gr.
Jag nskar ingen gunst af Sigismund,
om han den ock mig ger, d rtt jag handlar.
"Frliter ej p frstar", r mitt valsprk,
flj Herrans stmma i ditt samvets dom!

STLARM (stiger upp).
Och huru lyder d ert samvets dom?

ERICUS ERICI.
Den passar ej fr edra ron, Stlarm!

STLARM.
Lt hra dock, jag har ett godt humr.

ERICUS ERICI.
Vlan om ni s vill! Som Abels blod
nr jorden ropade upp en broder,
s ropar folkets blod ock fver er.
Jag sjlf har utgtt frn det ringa folket
och lidit med det, trstat, dr jag kunnat;
men kunde slottets fngselhlor tala,
och hade landets hundra galgar tungor,
de skulle hviska oerhrda ord
om huru ni herrar hr er makt begagnat;--
vill n ni hra p mitt samvets dom?

STLARM.
Nog nu, herr bisp! Jag rr ej fr det dr.
Klaes Fleming stundom tog fr hrdt uti,
och jag ock nskar mycket vore ogjordt.
Men som det r, ni glmmer dock en sak,
att dr vi hrdt frfarit, ha vi straffat,
och dr vi straffat, ha vi straffat brott,
om vldsamt uppror ej ni nmner dygd.
Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bst:
den, som i leken gr, fr leken tla.
    (Kanonskott i fjrran).
Tyst! Hvad r det? Man skjuter upp slottet.


Sjette scenen.

    De frra. Olof Klaesson (rustad till strid).

OLOF KLAESSON.
Till slottet skynda, Stlarm! Knapt du gtt
s kom ett ilbud ifrn Kastelholm;
det taget r af hertigens galejor,
vr vn Salomon Ille, slottsherm, fngen.
Knapt hade budet terhemtat sig,
s dk ur fjrdens vatten flottan upp.

STLARM.
Ar hertigen p flottan sjlf?

OLOF KLAESSON.
                              Han har
landstigit med en hr vid Helsingfors.
Jag skyndar till vr krigshr att den fra
mot honom ut. Farvl om ej vi rkas
igen, tryck Johans hand p mina vgnar!

    (Olof Klaesson gr)

STLARM.
Farvl, herr bisp, ni hr, jag mste skynda.

    (Stlarm gr).


Sjunde scenen.

ERICUS ERICI (ordnande sina papper).
Den, som i leken gtt, fr leken tla,
den, som har gripit svrd, med svrd frgs;
Gud styre alt!--Hvar var jag nu igen?

    (Han brjar skrifva).

Slut p andra akten.




TREDJE AKTEN.


(Scenen r nrmast murarne p slottet. Till vnster en kanonglugg,
bredvid den en knekt med brinnande lunta. Till hger fram p scenen
en tom kanonlavett).


Frsta scenen.

    Daniel Hjort. En knekt.

DANIEL HJORT.
N, hvarfr skjuter du ej?

KNEKTEN.
                           Dum jag vore,
om jag ej vntade. S del vara
som krut har bttre ml n luft.

DANIEL HJORT.
                                 Ja, visst!

KNEKTEN.
Ser ni den dr galejan dr. Den kommer
alt nrmare. Snart vnder stfven till.
D,--fyr! ej frr!--Ni skall f se, hur masten,
skall braka ner och rorman mista knoppen.

DANIEL HJORT.
Hvad har du d mot honom?

KNEKTEN.
                          Lustig frga!
Han r ju knekt som jag.

DANIEL HJORT.
                         Och drfr skjuter
du honom ner.

KNEKTEN.
              Han gr s han med mig.

DANIEL HJORT.
Och hvarfr?

KNEKTEN.
             Hm! Drfr att jag med honom
gr just p samma stt.

DANIEL HJORT.
                        Och varfr?

KNEKTEN.
                                    Fan vet hvarfr!
DANIEL HJORT.
N vill du veta't, s vet jag hvarfr.

KNEKTEN.
Jag ocks, fr att ordern lyder: skjut!

DANIEL HJORT.
hnej, min vn! Om Stlarm dig befalt
att krossa hr ditt hufvud emot muren,
du skakade p hufvu't frst nd.
Nej, men han skjuter, han, fr hertigen,
som r s vnlig mot det arma folket,
det du som folkets son i grund fraktar.
Han kyrkan rensa vill frn syndigt bruk,
du med att det frsvara himlen vinna.
Han hatar jesuiterna och adeln,
och du, du lskar bda uti grund,
och drfr gr du ganska rtt uti
att slaktas hr fr dem och slakta.

KNEKTEN (betnksamt).
Hvad pratar ni?

DANIEL HJORT.
                Hr p, hvem var din far?

KNEKTEN.
Det angr icke er.

DANIEL HJORT.
                   Visst ej en bonde,
ty bondehertigen fraktar du
och skjuter ner hans folk. Nu vnder stfven.
Skjut ner den dumma rorman dr, som tjnar
en herre, som p lumpet smfolk tnker.

KNEKTEN.
Skjut sjlf, hr har ni luntan.

DANIEL HJORT.
                                Nej, min gosse!
Om ock en knekt jag vore ssom du,
jag icke fr din lilla sold det gjorde,
tv gnger mindre n den knektarna
hos hertigen med skuldfritt samvet njuta.

    (Drager sig undan.)

KNEKTEN.
Hvad mente han? Bor satan eller Gud
i den dr svarta rocken. All min kraft
han pratat bort. N gudskelof, det r
fr sent att skjuta.--Tvnne gnger mindre
n solden, hvilken hertigen bestr!--
Hvad rr det mig? Om icke bort han gtt,
jag huggit honom ner.--Ett sllsamt tal!
Hvad skall jag gra nu? Nr i ens hufvud
rtt underliga tankar vakna upp,
r bst med en god vn att drom sprka.

    (Han gr.)


Andra scenen.

DANIEL HJORT (inkommer, stter sig p kanonlavetten och blickar
  efter knekten.)
Det var det frsta--skall det bli det sista?


Tredje scenen.

    Daniel Hjort. Sigrid Stlarm.

DANIEL HJORT (fr sig).
h, jungfru Sigrid! Se s blek hon r,
den lilla ngeln slokar sina vingar,
som om hon vandrat fver lik och blod,
som om hon varit ner i fngselhvalfven
och sjungit Johan Flemings krleksvisor
till kedjors rassel. Det var god id!
(Hgt). God morgon, frken Stlarm!
                         (Fr sig). Sa' jag Blodarm!

SIGRID
Hur mr du Daniel?

DANIEL HJORT.
                   Tackar, ganska bra,
om blott jag undantar en ryslig drm
i gr p aftonkvisten.

SIGRID.
                       Tlj den d!
Du drmde kanske, att du sug ett altar,
dit tyst en flicka kom och lade ner
ett offer, och det offret det var hjrtat.
Oroligt var det, ville icke hllas
p altaret, men himlens nglar kommo
och vaggade det in i smn till slut
och sade se'n till dig, som stod dr nr:
vck ej det hjrtat upp med dina suckar,
lt det ha frid och ljus.

DANIEL HJORT.
                          En vacker drm!
Men nej, jag drmmer ej s vackra drmmar,
jag drmde, att jag sg en blodig stupstock ...
men det frstr ni ej, och det kan vara
det bsta, om det ej det smsta vore,
att ni en gng dock mste det frst.

SIGRID.
Frvirradt talar du.

DANIEL HJORT.
                     Frvirring r
ju tidens lsen, och frvirring r
den enda lsningen p lifvets gta.

SIGRID.
O, nej! frsoning, frid.

DANIEL HJORT.
                         Det r en gta,
att fast man vet, hur man skall lsa gtan,
s vill man hllre den alt mer frvirra.
Se det r knuten.


Fjerde scenen.

    De frra. Johan Fleming.

SIGRID.
                 Johan!

JOHAN FLEMING.
                        Du, min Sigrid!
Hr midt bland storm och dd! G in i slottet!

SIGRID.
S hrlig morgon genom fnstret sken,
s fridfull vgen log, s tyst stod skogen,
att ut jag lockades.

DANIEL HJORT (fr sig).
                     Det r lockfgeln,
som skall mig narra i sitt nt. F se,
om ej de stta gillret ut tillsamman.

SIGRID (fortsttande sakta till Johan Fleming).
                                      D sg jag hr
den stackars Daniel Hjort. Du knner alt;
gr honom till din vn, var god mot honom,
lr honom glmma...

DANIEL HJORT (som lyssnat).
                    Sa' jag inte det?
Det hr blir bra. Olycklig krlek s
den stackars Daniel Hjort frvirrat har;
och r han inom eller utom muren,
hvem fster sig drvid; det hr till turen.

SIGRID.
Jag lmnar eder nu. (Hon gr).


Femte scenen.

    Johan Fleming. Daniel Hjort.

JOHAN FLEMING (blickande efter Sigrid).
                    En himmel r
den ljufva flickans sjl, s klar och ren,
att minsta vrmolns skugga mrks drp.
Hjort, du mr icke vl?--

DANIEL HJORT.
                         Vill ni mig hjlpa?

JOHAN FLEMING.
Du saknar sysselsttning, och din sjl
blir trtt af bara intet, tanken mattas
och lynnet bittert blir.

DANIEL HJORT (fr sig).
                         Han bort bli prst,
s kunde han ha aflat sig frvrfvat
fr fdrens synder.

JOHAN FLEMING.
                    Vill du, skall jag tala
med Stlarm, att han lmnar dig ett svrd
och gifver dig en plats. Du ser mig ut
att kunna fra svrd svl som penna.

DANIEL HJORT.
Ni skmtar bra. Hvad skulle jag med svrd?
Jag tror jag hgg i ortt hugg kamraten.

JOHAN FLEMING (betydelsefullt).
Kan krleken s bittert plga krlek?

DANIEL HJORT.
r tisteln blomma och r korpen hvit?

JOHAN FLEMING.
Hvad menar du med det?

DANIEL HJORT.
                       Alt, alt beror
p, hvarifrn man ser.

JOHAN FLEMING.
                       Omanligt r
att srja s. Om lyckan r vr ovn,
r lycklig du, ty smrtan r din vn.
Upp, tag dess kraft uti din andes tjnst
och lr dig glmma!

DANIEL HJORT.
                    Lr mig glmma,--hvad?

JOHAN FLEMING.
En ffng knsla.

DANIEL HJORT.
                  Ack, hvad ni r god!
Ha, ha, hvad det r ltt att vara god.

    (Stiger upp och gr).

JOHAN FLEMING.
Det ligger ngot sllsamt, onaturligt
i hans frndring, som jag ej frstr.
Dr speglas ngot brustet i hans blick,
och nnu mera hrs det i hans tal.
Dock hvarfr skall jag tnka upp honom,
slog han ej af min vnlighet med hnfullt
och bittert lje. Bst r att ej mrka
p honom. Egenkrlek r hans sot
och andras liknjdhet dess bsta bot.


Sjette scenen.

    Johan Fleming. Arvid Stlarm. En officer (vandrande
    p muren). Senare en parlamentr.

OFFICEREN.
Den slup, som nyss med underhandlingstecken
mot slottet lade, nu helt nra str:
nu lgga de vid muren till.

    (Stiger ner frn muren).

JOHAN FLEMING
                            Hvad vill man?

STLARM.
Ett bud frn flottan att med litet prat
oss roa, medan krigsorkestern stmmer
till ett fortissimo.

PARLAMENTAREN (uppstigande frn sjsidan p muren med
  en hvit fana i handen).
                     Jag hlsar dig
frn Scheel, vr amiral, och dig frkunnar
att eder landthr r vid Helsingfors
af hertig Karl frdrifven och besegrad.
Godvilligt ppna drfr detta slott
och afsvrj Sigismund fr sista gngen,
om nd du hoppas vill skall g fr rtt.

JOHAN FLEMING.
Hvad sger han? Styr blinda lyckan vrlden?

STLARM.
Tillbaka hlsa till din amiral
och sg, att hertig Karl vid Helsingfors
r af vr landthr slagen och frdrifven,
och att han drfr m ta sig i akt,
om han vill hoppas att sin flotta rdda.
Sg det t honom, han p mig skall tro
med lika mycket skl, som jag p honom.

PARLAMENTREN.
Det svar var vntadt af ert fvermod;
hr drfr hvad till sist jag nu er sger.
Om lngre med ert trots ni retar oss,
skall amiralen de af edra vnner,
som flja oss frn Kastelholm som fngar,
halshugga lta och till er varnagel
fastspika deras hufvuden p plar
midt i er egen syn, fr att s
frn blodig talarstol fr er predika
med skrckfull dd er egen framtids dom.
Betnken er! Det gller deras lif.

JOHAN FLEMING.
Hvad grymt ha de vl gjort, s grymt att straffas!
Din hvita fana rodnar utaf blygd
fr sdant tal: vanhelgadt r dess skygd.

STLARM.
Nr rttigheter, vuxna ur vrt hjrta,
med makt och ra st p slumpens spel,
ett mnskolif en smsak blir, ett re
p tidens raffelbord. Jag offrar dem
som mig de offrat, om p dem det galt.
Fll ner din hvita fana, skynda dig
tillbaka, om du dden undg vill.
Det enda svar, vi ha p sdant tal,
r rligt motstnd upp lif och dd.

PARLAMENTREN.
Bestraffas skall du, trotsiga befl;
ej nd, ej skoning finnes mer. Farvl!

    (Stiger ner bakom muren).

JOHAN FLEMING.
Lt till en ppen plats oss g, hvar'frn
vi kunna skda bort till andra stranden.
Vid dagens ljus! de skola det ej vga,
ej s vldfra sig p fngne mn!

    (Stlarm och Johan Fleming g).


Sjunde scenen.

DANIEL HJORT (inkommer).
Nr svrdomgjordad Kain slog herden Abel
ihjl och, plgad af sitt brodermord,
af Gud sig fvergifven knde, gjorde
han sig ett belte, fr hvilket han
sitt offer tnde--och det nmde ran.
O, hvilken hrlig afgud! hrlig r
med herre slkt, och Kain han var p jorden
den frste herrn. Det var en snillrik karl!
S konstigt skapade han denna afgud,
att just i den man dyrkade sig sjlf,
som om den varit brckligt spegelglas,
och dock str den nnu. Fr dig, o, ra!
jag lefver, dr!--"Fr dig, o, ra! slr jag
min bror ihjl!"--"Jag tackar er s mycket,
er ran r!"--Ha, en ironisk Gud!--
Och vrlden har han bunden uti kedjor.
En broder hade Abel, Seth vid namn,
hvarfre hmnades han ej p Kain?--
Det var en stackare! Hvarfre smg han
ej in i Kains palatser och sin knif
hgg genom ryggen in alt till hans lefver?
Han mnade det kanske, smg sig in,
sg Kains afgudabild, frtrollades
och fll i stoftet neder, ngerfull.
Det var en stackare! Ej sant, I skuggor,
I blodiga? Ej sant, I alla andar,
som ej fn ro i dessa hemska hvalf,
dr edra ben, ombundna n af kedjor,
i mrkret lysa!--Hmnd! Hmnd!--
Tyst jag kommer:
och ljudlst, sprlst, svrdlst kommer jag!
Vr nsta natt skall bli min frsta dag!

    (Gr).


ttonde scenen.

    Arvid Stlarm. Johan Fleming mtande Ebba Fleming.

EBBA FLEMING.
Hr hnder ngot rysligt. Ifrn fnstren
man ser p andra stranden hemska vrktyg
uppresta...

STLARM.
            Se ej dit, man vill frskrcka
vrt mod: det skall blott hgre egga det.
Vid Gud! Jag skall t dessa dla offer
ge hrlig ddssalut och fljesvenner
p frden till en bttre vrld. Upp, knektar!
Till luntorna! I kretsar utaf eld
m alla murar flamma hgt af vrede! (Gr).

    (Kanonskott, scenen starkt upplyst).

JOHAN FLEMING.
r detta rans glans, r det den lager,
jag drmde hjlten ge en evig dager?
Fins intet ridderskap i Sverige kvar?
Vrt forna fromma folk, hvar fins det? Hvar?
Sg, Ebba Fleming, har vr strid, vr sak
en sdan blodig handling p sitt samvet?
Sg att den det ej har, och jag skall ega
ett lejons kraft, ett svrd p hvarje finger,
en blixt upp hvar egg!--

EBBA FLEMING.
                         Till striden, son!

JOHAN FLEMING.
Ja vl! Till strid med hmndens, hatets brand!
Bort krlek, mhet!--Arma fosterland!

    (Gr. Ebba fljer honom).


TABL.

(Amiral Scheels hgkvarter gent emot bo slott. Ett boningshus
till hger i frgrunden. Afton. Mnsken.)


Nionde scenen.

    Tvnne af hertigens soldater (gende p vakt utanfr boningshuset).

FRSTA SOLDATEN.
N, du sger ingenting.

ANDRA SOLDATEN.
Jag tnker.

FRSTA SOLDATEN.
Hvad tnker du d?

ANDRA SOLDATEN.
Jag tnker upp en visa.

FRSTA SOLDATEN.
Och jag tnker p fstningen ... den hller i som en skldpadda. Vet
du hvad skldpadda r, du?--Det r en sorts stockfiskar, som ha ett
ogenomtrngligt skal, du, och man mste steka dem p gld, innan de
krypa ut drifrn. Jag nskar vi snart hade hertigen hr, s finge vi
hlla dem i eld frn bde land och vatten.

ANDRA SOLDATEN.
Hur tror du det ser ut dr innanfr? Finnarne kunna trolla, du.

FRSTA SOLDATEN.
M de anvnda hvad makt som hlst, utan folkets krlek st herrarne
utan rtter. Puh! kommer ovdret, och dr ligga de som stormfallen
skog.

ANDRA SOLDATEN.
Jag undrar hur de ha det dr hemma hos oss bortom lfvarna i dalen.

FRSTA SOLDATEN.
Tnker du nu p ditt rusthll igen? Gudskelof, att jag bara var
bondedrng, som ingenting annat har n min sold, mitt korpralskap,
min flicka och min frihet.

ANDRA SOLDATEN.
Det r skrdetid som bst. Vill du hra min visa?

FRSTA SOLDATEN.
N sjung den d, men bussig skall den vara.


Tionde scenen.

    De frra. Daniel Hjort.

DANIEL HJORT.
Hvar r er amiral? Fr mig till honom!

FRSTA SOLDATEN.
Pass, min gosse, hvad vill du honom?

DANIEL HJORT.
Det rr dig ej. Slpp in mig eller skjut
mig genom hjrtat. Det mig kvittar lika.


Elfte scenen.

    De frra. Amiral Scheel (trder ur boningshuset.)

SCHEEL.
Hvad fregr hr? Hvem r ni, som trnger
er genom vakterna och str min hvila?

DANIEL HJORT.
Jag r ej, hvad jag r. Jag kommer ej
frn slottet, fast jag kommer drifrn.
Jag har ej namn, fast jag har tvnne namn.
Dagsgammal r jag, fast en man till r,
och mer n tusen lif jag gller dock
fr eder, hertigens och folkets sak.

SCHEEL.
Ett sllsamt, dunkelt tal, af hvilket man
blott fatta kan, att ni frn slottet r,
det tidens drhus. Och hur vill ni tros?

DANIEL HJORT (upptager sin ring).
Du ring, blif du min fresprkare!
O, stod hr hertigen fr mig som ni,
och denna ring jag lmnade t honom,
som nu t er, han visste hvad den glde.

SCHEEL (betraktar ringen).
Det r min hertigs vapen.

DANIEL HJORT.
                          Denna ring
han t min far en gng som minne gaf;
som den jag rft, med den jag rft hans blod,
hans sak, hans hmnd.

SCHEEL.
                      Kom, flj med mig, s f
vi talas nrmre vid. Flj med, soldat!

    (Scheel, Daniel Hjort, frsta soldaten g in i boningshuset.)


Tolfte scenen.

ANDRA SOLDATEN (ensam).
Det dr betydde ngot. Har den dr icke ngot ondt i sinnet mot oss,
s har han det mot ngon annan.--Huh, det r s hemskt och ddstyst
i mnskenet. Jag vill sjunga min visa. (Sjunger).

    (Mel. O, Wrmeland, du skna, du m. m.)

    I stugan vfver vnnen, jag hller s kr,
    fr sakna'n s hftigt vfven lider.
    Min fader mig gaf vid vrt afsked sitt gevr,
    det r ifrn konung Gstas tider.
    Det klappar mig p axeln, liksom en trofast vn,
    och nr jag blir gammal, min son fr det igen,
    det fr han, om jag lefver s lnge.

    Nu skrdas p kern och brgad r hvar ng,
    Gud gifve att rik vore sden!
    Och kommer jag ej ter, s fr jag blodig sng:
    godt sofver man, nr man dr med heder.
    Ty dlig den bonde, som ej frn plogen gr,
    nr det med tro och frihet i landet illa str.
    Gud skydde vr hertig och Sverige!--


Trettonde scenen.

    Andra soldaten. Daniel Hjort (kommer frn
    boningshuset) Senare Scheel.

DANIEL HJORT.
Nu r frdraget gjordt. Nu skall jag grfva
mig in med ord och guld hos hvarje knekt,
och slottets kraft just i dess kraft frlama.
Skryt se'n med ran n!

SCHEEL (kommer ut ur boningshuset).
                        Ni glmde guldet;
hr r det. Lycka till! Var sker att
ej hertigen skall glmma er. God natt!

    (Gr in i boningshuset.)

DANIEL HJORT.
God natt, mitt forna lif. Nu tysta mnsken,
du nattens onda, bleka samvete,
gengngare i jordens midnattsdrm,
tvinsjuka ljus, som tviflar p dig sjlf,
ej skvallra i mitt spr p dunkel vg. (Gr).

ANDRA SOLDATEN
(sjunger om sista versen i sin sng).

    Nu skrdas p kern och brgad r hvar ng,
    Gud gifve, att rik vore sden!
    Och kommer jag ej ter, s fr jag blodig sng:
    godt sofver man, nr man dr med heder.
    Ty dlig den bonde, som ej frn plogen gr,
    nr det med tro och frihet i landet illa str.
    Gud skydde vr hertig och Sverige!--

Slut p tredje akten.




FJRDE AKTEN.


(Stora salen p slottet. Morgonrodnaden strlar in genom
fnstren och belyser fremlen i brjan af akten).


Frsta scenen.

    Johan Fleming (hvilar slumrande, med armen i band, p en soffa
    till vnster). Ebba Fleming (blickar upp frn honom och ser utt).

EBBA FLEMING.
Re'n sol gr upp, och flydd r ndtligt natten,
den lnga natten efter rastls strid
i fyra dar; men ack! Hur gr den upp!
Vnd, stjrnors drottning, sol din glans frn mig!
I veklig klagan sjunker jag,--och dr,
drute, obevekligt ssom frr
fiendtlig flotta str, och intet segel
till hjlp oss skyndar fver liknjdt haf,
och intet bud om vra vnners de
framtrnga kan till oss.--Tyst! Upp han vaknar.

JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp).
Ack, hvilken hrlig drm! Jag knner mig
s styrkt, s glad!

EBBA FLEMING.
                    Du drmt?

JOHAN FLEMING.
                              Och idel ljus
och frid och lycka! Jag p Qvidja var.
Till mig kom kungen dit upp besk,
d fridens frsta skrd p gyllne flt
jag in med folket brgade tillsammans.
Alt var frndradt: rika parker, dr
nu vildskog str, uttappadt var hvart krr
och bytt i kerflt. Mig kungen tog
inunder armen, och s gingo vi
igenom folkets hgtidskldda leder,
och blommor strddes rikt upp vr vg,
och mssor svngdes vid hurra i luften,
och suckande sg Sigismund p mig
och sade: byt ditt rike emot mitt!--
S man sig sjlf kan smickra uti drmmen
och glmma bort i denna lifvets afbild
all strid och omsorg.--Moder, ingen visshet
om landthrns de n?


Andra scenen.

    De frra. Arvid Stlarm (som intrdt). Senare Olof Klaesson.

STLARM.
                      Ett bud har kommit
i denna natt; igenom sorgls vakt
det lyckats smyga hit.

JOHAN FLEMING.
                       Och detta bud?

STLARM (pekande p Olof, som inkommer)
Hr r det.

EBBA och JOHAN FLEMING.
            Olof Klaesson!

OLOF KLAESSON.
                           Ja tyvrr!

EBBA FLEMING.
Och krigshrns de?

OLOF KLAESSON.
                    Spridd r den och slagen,
och jag hardt nr att bli tillfngatagen.
Frgfves jag de lejda skaror ropar
och sker samla deras spridda hopar:
om ej jag ngra falska hjrtan stungit,
de sjlf i band till hertigen mig tvungit.
Mod vnner! Om jag icke hoppats n,
jag hit till eder kommit ej igen.
Vi skola hlla oss till sista man,
oss trotsar lyckan, trots mot den tillbaka!

STLARM.
Visst str vrt slott, det n ej strtat samman,
ehur' det snart fr skl: besttningen
gr myteri, str trotsig vid kanonen
och skjuter ej: frrderi kringsmyger,
insnrjer oss.

EBBA FLEMING.
               Och ingen hjlp frn Polen.

JOHAN FLEMING.
O, Sigismund!

OLOF KLAESSON.
              S terst dock vi.

STLARM.
Dock vi? Hvad ro vi? Hvad kunna vi,
vi, fvergifne och frgtne hr!
Ha, Sigismund, r detta lnen d
fr all den trohet, vi emot dig visat!
O! att vi aldrig knt den lumpna knsla,
som svaga mdrar nrt oss med som spenbarn,
som drifver barnet att sin fader hylla,
att ssom yngling vrda n hans svaghet
i gra hr och skydda dem fr skymf;
den svaga knsla, hvilken hgst i drskap
dock stiger, d den bjer understen
fr kungen ned att honom drligt dyrka
som landets fader och sin ras borgen!
O! att vi kvst den, ssom hertigen,
som alla andra, och vr egennytta
stt ner i upprorsandans feta jordmn
och skrdat dr vid packets jubel nu;--
d hade vi ej fvergifna sttt
med bruten lit och ensam, sviken tro!

EBBA FLEMING.
Ar det vl Stlarm, Stlarm, som s talar,
det finska ridderskapets pelare,
vr konungs std, Klaes Flemings vn och Finlands
sjlfstndiga och fasta svrd!

STLARM.
                               Tack Ebba!
Jag har ej sofvit upp tvnne ntter.
Bort, bort, du svaghet; kungen kallar dig!
Upp, trtta tanke, eftervrlden manar;
natur jag vill besegra dig! (Till Olof Klaesson).
                            Hur var det?
Vr krigshr slagen r. D hvilar alt
p oss alln'. Dock, nnu lt oss hoppas
p hjlp frn Polen. (Officerare inkomma).
                     Hr beflet kommer,
som hit till sista rd jag sammankallat.


Tredje scenen.

    De frra. Officerare. Daniel Hjort.

STLARM.
Ha'n I med veteranerne besatt
slottsportarna och uppstlt knektarne
hr utanfre?

    (Sorl bakom scenen).

FRSTA OFFICEREN.
              De er svara sjlfva.

DANIEL HJORT (for sig)
Hr, det r min orkester det, och stycket,
som spelas upp, det eder ddspsalm r.

ANDRA OFFICEREN.
Doft vxer deras knt, med mda fick jag
dem ordnade. Till hertigen har redan
en del i nattens mrker fverflytt,
och af de frige r svrt att sga
hvem r att lita p.

STLARM.
                     Vlan, vi skola
snart f rent spel i saken, och frn hvetet
alt ogrs sjlft m skilja sig!
    (Slr upp balkongsdrrarna och talar drifrn nedt)
                                Soldater!
Man sagt mig att bland eder----
    (Sorlet tillvxer).
Tyst! falske uslingar, edsbrytare,
I pliktfrgtne, som med fega tankar
frkvfven modet i de bttres brst,
I dliga kamrater, tron I vl
att vi behfva er! Fritt m hvar knekt,
som nskar det, g hn. Sl slottets portar
p gafvel upp, att sdan giftig luft
m strmma ut och ej oss hr frdrfva!

    (Gr hastigt frn balkongen).

JOHAN FLEMING.
Jag kan, jag vill ej tro det--

STLARM.
                               Skda sjlf!

JOHAN FLEMING (ser ut genom fnstret).
De blja om hvarandra. Tta massor
mot porten strta sig. Frgfves ska
de gra veteraner hjda dem.

STLARM.
M ingen hjda dem.

OLOF KLAESSON.
                    Du vgar mycket.

STLARM.
Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars
ocks till hjrtat kunnat sprida sig.
Nu m vrt rd begynna.

OLOF KLAESSON.
                        Vrre makter
n missmod vrkat det.--Om jag tror ortt,
    (med en blick p Hjort)
s visar detta bleka anlet galet.

STLARM.
Kamrater! Finnes ngon ibland eder,
som nskar fverg till hertigen,
han fritt det sge, fritt det gra m;
ty intet annat terstr fr den,
som blifver kvar, n att med ra falla.
    (Tystnad).
Fins ngon ibland er, som ngot har
att hoppas p af hertigen och rstar
fr underhandling?

FRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften fver balkongen).
                   Non illo parcet
Tempore dextra reis.

STLARM.
                     Vlan d, vnner:
fast svikna i vr lit p Sigismund,
fast fvergifne af vrt eget folk,
vi skola visa hertigen i dden,
att n vr konung och hvarandra trogna
vi till hans planer ropa enigt: nej!
Och nr p trskeln hr den siste fallit
och hertigen instrtar jublande
i dessa salar, blott en man, en fackla
behfs, och slottet strtar fver segrarn.
Och i ruinerna af dessa hvalf
vi honom och vrt nederlag begrafva--
och Sveriges tron och Sigismund r rddad.

TREDJE OFFICERN.
Hurra fr Sigismund! Vi flja dig.

DE FRIGE.
Hurra fr Sigismund! Hurra fr Stlarm!

STLARM.
S svrjen det vid edra dragna svrd,
vid fdrens skuggor och vid rans glans!

ALLA (draga svrden).
Vi svrja det.

STLARM.
               S terstr oss blott
att kasta lott om platsen ner i hvalfvet.

JOHAN FLEMING.
Behfves ej. Min arm mig nekar strida,
dock r den stark nog att en fackla fra.
Frtro det vrfvet mig.

STLARM.
                        M g. t dig
vr ra vi frtro med detta.--Nu
m hvar och en i tysthet sig bereda
fr evigheten. Sedan samloms hr
med klara samveten och glada hjrtan,
att tmma fre stridens sista brand
den sista guldpokaln fr kung och land.

ALLA.
Hurra fr Stlarm!

    (Officerarne aflgsna sig smningom).

EBBA FLEMING (omfamnar Johan).
                   O, min son! (Stlarm gr).

JOHAN FLEMING.
                               Min moder,
Vi mste rdda Sigrid.

EBBA FLEMING.
                       Det r sant!

JOHAN FLEMING.
Flj henne du, blif hennes moder.

EBBA FLEMING.
                                  Johan!
En bttre trstarinna finner hon
i hvarje kvinna n i mig.--Nej hr,
lik Indiens stolta enkor vill jag d
och ila utur offerblets lgor
till rans himmel i min makes famn! (Gr).


Fjrde scenen.

    Johan Fleming. Sigrid Stlarm (inkommer frkldd till bondflicka)

SIGRID.
Hvad fregr hr, Johan? Mig min fader
befalt att klda mig i denna drkt
och sagt att bort jag mste hrifrn,
hvart n jag ser, jag skdar strnga blickar
och slutna anleten. Hvad r det, Johan?
Hvarfre vill min far mig snda bort?

JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt).
Vi, som bli kvar, vi mna d i dag.

SIGRID (dmjukt).
Och drfr----

JOHAN FLEMING.
              mna vi dig frn oss snda.
I denna drkt man dig ej knna skall,
till dess du hunnit fram till vra vnner,
och frden gr helt ltt hr fver viken,
dit knapt en vilsen kula n'ngng kommer.

SIGRID.
O, att den hunne mig!--Och du ej frgar
om jag det ville...

JOHAN FLEMING.
                    Svara, Sigrid, mig,
sg ppet--d du gaf din hand t mig,
gaf du af krlek den?--

SIGRID.
                       Har jag dig gifvit
ett skl till tvifvel om min tro?

JOHAN FLEMING.
                                  Ah nej!
Dock, hjrtat vger icke skl mot skl.
Jag vet ej, men----nu, Sigrid, sg mig--kan
du lska?

SIGRID.
          Ej s innerligt, som du.

JOHAN FLEMING.
Lt mig f se i dina vackra gon.
Se upp p mig. Sg, om jag bad dig blifva
tillsamman hr och d med mig--ej sant,
de skulle icke strla rtt af frjd?
Du svarade mig ja kanske, men sedan
du lade till: "i denna tunga sal
hr r s kvaft"... Mins du?

SIGRID.
                             Nej!

JOHAN FLEMING.
                                  Jo, du mins det
Ack, Sigrid! Om du mig ej lskade,
hvi gaf du mig din hand, hvarfre sade
du ej: jag dig ej lskar. D jag skulle
ej plgat dig s lnge, som jag nu
fast omedveten gjort det.

SIGRID.
                          O, min Gud!

JOHAN FLEMING.
Jag frebrr dig ej, tvrtom mig sjlf
jag frebrr. Farvl, farvl, min syster!
Blif lycklig en gng, nr en sjl du finner,
som r dig vrd, och mins mig som en vn!

SIGRID.
Nej, Johan, snd mig icke bort. Om ock
jag ej r vrd att d med dig, jag nskar
dock intet annat n f d.

JOHAN FLEMING.
                           Och hvarfr?
Rr du vl fr, att ej jag dig var kr
i hgre mtt n ngon ann'. Ditt hjrta,
hur kan s hrdt och dock s vekt det vara.
Farvl! Nu dr jag lycklig; men du skulle
ej gra det.

SIGRID (fr sig).
             O, om jag hade mod
att sga honom alt!

JOHAN FLEMING.
                    Jag gr att stlla
i ordning slupen till din affrd nu.
Farvl s lnge! (Gr).

SIGRID.
                 G ej, Johan! Ah!
Han gick, han mig ej hrde. O, min Gud!
    (Betcker sitt ansigte med hnderna).
Hvi har du fvergifvit mig och lmnat
mig i det onda hjrtats vld!--Se dr
den hvita kransen p Mariebilden!
r jag lik den, som kransen fordom band?
Ja, som den brutna rosen r den friska.


Femte scenen.

    Sigrid. Daniel Hjort.

SIGRID (blir varse Daniel Hjort).
Han!

DANIEL HJORT.
     Hvem har spkat er s vidrigt ut?

SIGRID.
Om icke denna drkt behagar er,
jag aldrig hller frgat om ert tycke.

DANIEL HJORT.
Gr ni med knappnlsbref i mun, min frken?--
Har ni sett rlig, ljuflig blommas frg
p hrda, konstigt brutna delstenar?
Har ni sett lammets ull p vargens yngel?
Har ni sett solsken i hvitmenad graf?--
Hvar r er spegel, frken?

SIGRID.
                           Sista gngen
vi talas vid, och ni kan tala s?

DANIEL HJORT.
Nvl, s kan jag sga ngot annat.
Hvem r ni, skna mask?

SIGRID.
                        Om ondt jag gjort er,
var det min mening ej.

DANIEL HJORT.
                       Nr satan frestar,
s frestar han i nglaskrud.

SIGRID (aflgsnande sig).
                             O, Gud!

DANIEL HJORT.
Bed, bed! Det passar er. G bort och bed
och nytja ej till annat edert hjrta,
att det ert namn ej hnar. Nytja ord,
som vingar ha frn himmel alt till jord,
och bed, bed, bed! Kanhnda Gud r ndig,
tminstone s ndig, som rttrdig.

    (Sigrid gr).


Sjette scenen.

DANIEL HJORT (ensam).
Skall jag er lta d och d med er,
med hertigen och alt i samma lgor?
S vore striden slut och allting slut,
s finge jorden frid och dden bredde
det tjocka tckelset, som hlla skall
till domedag, upp min hemlighet,
och alla dessa synder, fienders
som vnners... Ha! Du blinkar, ddsens svrd,
som hnger fver tusen hufvuden,
p spindeltrden af min svaga vilja!
Nej, nej! Drfr blef jag ej fdd, drfr
ej forsar de frtrycktes blod med storm
frn hjrtat upp till hjrnan genom mig.
I af grunden har himlen dykat ned
ny kraft att hmta upp till brustet vrldsskick.
S fyll d, hmnd, min sjl s med din ande,
att intet annat utom dig den vet,
hll vilda hat, hll fast vid hjrtats rot
och lr det endast sl p din befallning!


Sjunde scenen.

    Daniel Hjort. Arvid Stlarm. Olof Klaesson. Johan Fleming.
    En veteran (inhmtande vinbgare). Officerare. Senare Sigrid.

STLARM (i samtal med en officer).
Nr jag var barn, en tvillingsbror jag hade,
som dog helt spd nnu. Jag minnes hur
jag bad upp hans graf, att bli frskonad
ifrn att komma i den svarta jorden.
Rtt sllsamt, att hvad flyktigt, ofrstndigt,
som barn vi nskat, ofta se'n besannas:
ty nu vi resa genom luften rakt
en genvg fver jorden bort frn lifvet.
Rck bgarn hit! Skl, trogna krigskamrater,
fr hedern, lifvets vin och rans prla
i botten upp lifvets bgare!
    (Alla dricka).
Sjung, Olof, sjung fr oss en munter visa!

OLOF KLAESSON.
Ha alla sina bgare? Se hr!

    (Han rcker en bgare t Daniel Hjort, som motvilligt tager den).

    Sng.

    Sankt Gran det var en riddare god
    vid glas som svrd.
    Med gldje han drack och med frjd gt sitt blod,
    stolt var hans frd.
    Mot draken han kom med svrdet i hand
    och en munter sng,
    och fallen lg draken i purpurrd sand
    p samma gng.
    Hurra fr mod och frjd!

    KR.
    Hurra fr mod och frjd!

OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort).
Hvad nu? Din bgare r full till randen.
Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut!

    (Sjunger).

    Sankt Gran han fr prinsessan som fru
    till egen hrd.
    Och kungen han sade: "den bste r du,
    en krona vrd!"--
    --"Nej kronan behll, t sonen din gif,
    den r mig fr tung.
    Men lt fr dess ra mig offra mitt lif,
    min dyre kung!"--
    Hurra fr tro och frjd!

    KR.
    Hurra fr tro och frjd!

(Ett kanonskott hres).

OLOF KLAESSON.
De brja redan, n en vers r kvar.

    (Sjunger).

    Mot fiender hundra ensam han stred,
    hans kung vardt blek.
    Han hgg och han segrade, dignade ned,
    gladt som p lek.
    Och kungen hll in p segrande frd
    och med blick i brand.
    O! finge jag byta fast tusende svrd
    emot din hand!
    Hurra fr frjd och dd!

    KR
    Hurra fr frjd och dd!

(Under denna vers aflgsnar sig en och annan officer)

OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som mnar g).
Hvart skall du, Daniel Hjort?

DANIEL HJORT.
                              Hvad rr det er?

OLOF KLAESSON (hller kvar honom).
Frrdare!--Se hur han bleknar vid
det namnet, vnner!

DANIEL HJORT.
                    Bort till murarne
frr'n hertigen r hr!

OLOF KLAESSON.
                        Beknn, din skurk!

DANIEL HJORT.
Bevis! Emot min oskuld terstudsar
uti er egen hals det namnet: skurk!

SIGRID (inkommer).

OLOF KLAESSON.
Bevis?--Hvad gjorde du i mrka natten
i amiralens lger?

DANIEL HJORT.
                   Hvad jag gjorde?--
Sg, efter ni det.

OLOF KLAESSON.
                  Aha! S har du
dock varit dr.----Om jag ej upptkt honom,
han n frrdt...

OFFICERARNE (draga vrjorna).
                  Ned med frrdaren!

SIGRID (strtar sig emellan).
Det r ej mjligt! Hren, hren honom!

DANIEL HJORT.
Ej kommen nr mig. Fallen edra svrd!--
Javl, jag er frrdt, frrdare!

SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar).

DANIEL HJORT (fortsttande).
Just jag r den, hvars ord har eder stridskraft
som blad frspridt; just jag r den, som bringat
er upp fall--och det min stolthet r!

FRSTE OFFICERN.
Stt honom ner! (De trnga sig p Daniel Hjort; han rycker
vrjan af en officer och frsvarar sig).

OLOF KLAESSON (slr vrjan ur Daniel Hjorts hand).
                Nej, bttre skall han straffas!

STLARM.
Du, svarta otack--som jag s har trott.
I lifvet blir det bittra aldrig slut.
Med honom handla, Olof, som du vill,
jag skyndar ner. Re'n striden brjad r.

    (Gr med alla officerarne; strax drefter Olof Klaesson
    med Daniel Hjort).


ttonde scenen.

    Sigrid. Johan Fleming.

JOHAN FLEMING (nnu hllande den afdnade Sigrid i sina armar).
Beklagansvrda! Ha, jag alt frstr!
Och den fraktlige! Sof, evigt sof!--

    (Nedlgger henne p soffan).


TABL.

(Kruthvalfvet afdeladt genom tvnne pelare. Daniel Hjort fastkedjad
vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Mrker).


Nionde scenen.

DANIEL HJORT.
Vid pelaren de nitat mig i kedjor
i slottets kruthvalf hr. Jag mste d
med dem i samma dd, jag mste se,
hur facklan vcker upp frstrelsen,
som slumrar hr kring mig och ddstyst hotar
riksfrestndarn, folket, fosterlandet
med undergng. 0, afgrundsmakt af hn!
O, bristen kedjor, remnen hvalf af hfvan
fr den frbannelse, jag slungar ut
mot dessa bdlar, brottslingar, tyranner!
Du hller kedja! Lumpna, usla jrn,
du r mer stark, mer evig n min ande!
Ha, ha, ha, ha!--Hr, huru hvalfven skratta
t mig, t mig. O, dd! Tag detta lif!
Hlj eftervrldens vanfrjd fver mig,
men rdda, rdda hertigen och folket!

Ej svar, ej trst!--Blott som ur annan vrld
kanonen doft igenom hvalfven suckar.
Mitt hufvud r s trtt, min tanke svindlar.
Frid, frid!

    (Faller i vanmakt mot pelaren).


Tionde scenen.

    Daniel Hjort. Johan Fleming. Arvid Stlarm.
    (med en brinnande fackla)

STLARM.
Hr har du facklan. Redan man frn borggr'n
oss trngt till slottets drrar. Hertigen
sjlf stormar fram. P borggr'n str han redan.
S snart du hr i hvalfgngen signalen,
tnd an de dr. Farvl! (Gr).


Elfte scenen.

    Daniel Hjort. Johan Fleming.

JOHAN FLEMING (lyser med facklan p Daniel Hjort).
                        I vanmakt fallen!
Naturn r altfr god.

DANIEL HJORT (uppvaknar).
(De fixera hvarandra med en lng, stum blick)

JOHAN FLEMING.
Frmtne, djrfs du n upp mig se!

DANIEL HJORT.
Min blick dig fljer som ett samvete.

JOHAN FLEMING.
Be bort till Gud och gr din sista bn!

DANIEL HJORT.
Din hand frvissne! Jag har bedt min bn.

JOHAN FLEMING.
Fins ingen Gud, d s en usling dr.

DANIEL HJORT.
Ej fr ett sdant vrf, du hr utfr.

JOHAN FLEMING.
Ljud snart, signal! Du rddar kung och tron!

DANIEL HJORT.
D bort, signal! Frdrfvets, mrkrets ton!

JOHAN FLEMING.
Du fram den kallat och med den du dr.

DANIEL HJORT.
Men er med mig i afgrunden jag fr.


Tolfte scenen.

    De frra. Sigrid.

SIGRID.
Det r en lgn, en nattsvart lgn, hopspunnen
att oss frdrfva alla. Nej, han har,
han har det icke gjort.

JOHAN FLEMING (kallt).
                        Du, Sigrid, hr?
Hvad vill du hr?

SIGRID.
                  F visshet och f d.

JOHAN FLEMING.
Olyckliga, vanra icke dig,
ditt namn, din far! Med brottslig knsla tig!

SIGRID.
Hvad r mig far och namn och alt mot honom,
i lifvet falskt, i ddens stund nd,
engng, vill hjrtat fritt och ppet sl!
Jag lskade dig en gng, Daniel Hjort:
o, sg du ej det hemska brottet gjort.
Du det ej gjort? Ett svar!--Du tiger ... tiger?

DANIEL HJORT.
Jag lskade dig en gng, Sigrid Stlarm:
jag tiger, ty jag dig ej krossa vill.

SIGRID.
Du har det gjort?

JOHAN FLEMING.
                  Betviflar du det n?

SIGRID.
Att dessa dystra hvalf snart remna finge
och bort med dessa brustna hjrtan ginge!
Gif, Johan, mig din arm.--(Till Daniel Hjort).
                          Beklagansvrde!
I denna stund du mig frakta lrde.

JOHAN FLEMING.
Min klinga trstar, men den r fr god
att slas i en fngslad uslings blod.

DANIEL HJORT.
Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning;
s hren ock den djupt fraktade--
den djupt fraktade, hvars fostran till
en dmjuk slaf i praktens gyllne salar
man trodde sig fullbordat och frskrat.
Man drfr tog mig, drfre man kvfde
min kraft bland bcker, gjorde svag min arm,
hll svrd p afstnd, nytjade min hand
till darrsjuk slaf i dunltt fjders tjnst.
Till tvifvel, sjlffrakt och liknjdhet
man nrde mig; och nr frsmdd, frbisedd,
sa lngt man ftt mig, solade man stolt
sin ras glans emot min ringhets natt.--
D kom till mig en ofrvntad gst.
Ni mins den gamla kvinnan p er fest:
sin son hon skte dr, den siste af
det folk, som gtt igenom er i kvaf.
Med henne vid sin faders graf han sttt,
och denna graf var en schavott.
Hed eder har han gtt i gyllne sal,
nr uti fngelsernas grymma kval
hans brder, gmde och frgtne, lidit,
fr det de fr sin rtt, sin frihet stridit.
Mot er i dden n sitt trots han br,
och denne son,--i kedjor str han hr!

JOHAN FLEMING.
Hr upp!

SIGRID.
         Du de!

JOHAN FLEMING.
                 Lgn!

SIGRID.
                       Nej, honom hr!

DANIEL HJORT.
Sitt hat hon lade till mitt hat mot er,
sin hmnd till min frtviflan fver er.
Och det frsmdda hjrtat, det fick ro,
och tviflet flg och tanken fick en tro.
Jag hade intet svrd, jag hade ord,
jag hade ingen makt, jag hade list,
och se, jag bragt er dock till fallets rand!
Och fast ni bundit mig i kedjors band,
I kunnen icke kedja sanningen;
och fast mitt brott mig fr i afgrunden,
Guds dom i samma eld er rycka skall;
och fast I bringen hertigen till fall,
I kunnen ej frgra lif och ljus.
Ja, strta slottet, er och oss i grus!--
Ersttning en gng eftervrlden tar!

    (Signalen, ett pistolskott, aflossas i hvalfgngen.
    Svrdsgny och rster).

JOHAN FLEMING.
Vrt svar!--Signaln det var--till domen far!--

RSTER I HVALFVET.
Hell! Hertigens r segren!

DANIEL HJORT.
                           Hll!

SIGRID (rycker vid Daniel Hjorts utrop facklan ur Johans hand och
kastar den blixtsnabt lngt bort; den slocknar, scenen blir mrk.
Sigrid faller afsvimmad ner vid Daniel Hjorts ftter)

DANIEL HJORT.
                                 Min kedja ls!


Trettonde scenen.

    De frra. En officer och knektar af hertigens parti
    (inrusa med facklor och dragna svrd).

JOHAN FLEMING (griper en fackla).
Hit facklan!

DANIEL HJORT.
             Grip honom!

    (Ngra af knektarne gripa Johan Fleming).

JOHAN FLEMING.
              Alt fr sent!

DANIEL HJORT.
                            Kom ls min kedja!
    (Knektarne befria honom frn kedjorna).
Bort, hvalfven remna, hjrtan brista! Luft!
Luft! Frihet! (Strtar ut).

SIGRID (uppvaknande).
              O, min Gud, hvad har jag gjort!

    (Faller nyo i vanmakt).

Slut p fjrde akten.




FEMTE AKTEN.


(En fngelsekorridor. I fonden trenne drrar. Till vnster ingngen,
till hger korridorens fortsttning int hvalfven, hvarifrn en
sidokorridor lper int fonden och bildar slunda en mrk frdjupning
t hger i fonden).


Frsta scenen.

    Fngvaktaren (ensam).

Nr jag var ung i vrlden, d var jag en lustig ture. Hejsan! D var
det muntert lif, nr hertig Johans ltunnor runno, och slottet
genljd af drickspengar, och jag var en ung och behndig slottsdrng
med en flicka p hvart finger. Jag hade inte vl hunnit gifta mig, s
kom dr ett bref frn kung Erik i Sverige, hertig Johans bror, och
hertigen kom bak ls och bom. Knapt skrek min frsta gosse i vaggan, s
kom hertigen ut och satte in sin bror kung Erik i stllet och blef
sjlf konung. S fingo vi rast en tid, tils kung Johan flyttade bort
sin bror, litet lngre n tilltet var, om det icke r rtt att skicka
sin bror med en rtsoppa till andra vrlden. Besynnerligt, att min
hustru och kung Johan dogo p samma natt, s jag inte riktigt vet, om
det var fr hans eller hennes skull, som det spkade hr hela natten.
Men en from och gudfruktig menniska var hon nd, s nog glde det
kung Johan, ty han hade ett brodermord p samvetet, han. S gifte jag
om mig den dag, Sigismund, Johans son, blef kung. Han hlls dr icke
lnge han, s hrdt n Klaes Fleming hll honom fast drvid. Frn den
tiden har jag haft mycket folk hr, n af hertigens vnner, n af
Sigismunds--och nu?--s gr det, s gr det! Jag skulle sga, som det
str i psalmen:

    Alt hvad vi p jorden ge,
    det r alt frgnglighet.
    Hvad vi timligt fvervge,
    r ostadig stadighet.

om jag icke sjlf varit en ostadig krabat i min ungdom. Men nu tror
jag hvarken p den ena eller andra myndigheten. Jag gr min plikt och
har inte respekt fr ngon annan n ddgrfvaren, ty han ppnar porten
till ett fngelse, hvaraf mitt endast r en underafdelning.


Andra scenen.

    Fngvaktaren. Olof Klaesson (inkommer frkldd frn vnster).

FNGVAKTAREN.
Ni, herr Olof Klaesson?--Ni lefver?

OLOF KLAESSON.
Tyst! Lt mig trffa min bror.

FNGVAKTAREN.
Men'

OLOF KLAESSON
Var lugn fr din tjnst. Jag mnar icke befria honom. S vl har han
utfrt sin sak, att han icke har ngot att frukta af segraren.

FNGVAKTAREN.
Ja, ser ni, det r s, att fngelset och jag r ett, liksom ni och ert
svrd. Jag r en hrd jrndrr, bara en hrd jrndrr och stter ingen
in, ej hller slpper ngon ut. Det r min sak det, ser ni. Dtt skulle
jag med fngelset i gr, gjort ett hopp nda in i andra vrlden, men
hjlpa ut ngon drifrn i dag eller i morgon, nej, gr icke genom
samvetet, har aldrig gjort det frr.

OLOF KLAESSON.
En gammal rostig vderhane r du. Vill du lta mig trffa Johan eller
ej? Jag har intet guld att ge dig; men om du vill, har du mig sjlf
i stllet.

FNGVAKTAREN.
Gud bevare mig fr det. Ni dmer mig ortt. Ni skall f trffa honom,
men gr det kort, ty hertigen r hr i rappet!--Kom ut, herr Johan,
hr r en, som vill rka er.

    (ppnar drren till hger i fonden).


Tredje scenen.

    De frre. Johan Fleming.

JOHAN FLEMING (vill omfamna Olof Klaesson).
Min bror, du lefver, du r fri!

OLOF KLAESSON (stter Johan tillbaka).
                                Hll Johan!
Vr ra vi frtrodde i din hand.--
Hur har du fylt ditt vrf?

JOHAN FLEMING.
                           Anklaga mig!
Mitt svar...

OLOF KLAESSON.
Fort! Fr det svaret trotsar hr
jag dden nu. Fr den skull ls jag slet mig
i gr nnu en gng ur ovns hand
med harmens, skymfens kraft, d vi frgfves
fullbordandet utaf ditt vrf frbidde.
Nvl----

JOHAN FLEMING.
         Begr f tala med en annan;
min sorg mitt ord frkvfver.

OLOF KLAESSON.
                              Usla feghet!
Och denne r min bror!

JOHAN FLEMING.

                       Du miste tar.
Vid Gud! Jag var ej feg!

OLOF KLAESSON.
                         S svara mig.
Jag nskar intet hgre, n att du
den tanken dda m.

JOHAN FLEMING.
                    Nvl, s hr!
Om du, liksom de andra af de vra,
ej ls dig slitit, skulle du ha sett
min falska brud invid sin faders ftter,
vansinnig fver hvad hon gjort.

OLOF KLAESSON.
                                Hvad d?

JOHAN FLEMING.
Af brottslig krlek till frrdaren...

OLOF KLAESSON.
Ej mjligt!

JOHAN FLEMING.
            Slog hon facklan ur min hand.
Signalen oss frrdde, hertigens
soldater trngde in, jag mins ej mer.

OLOF KLAESSON.
S har d alt mot oss sig sammansvurit!
Nu jag frstr den syn, jag sg i natt.

JOHAN FLEMING.
Sg henne du?

OLOF KLAESSON.
              Det mste varit hon.
Jag sg i snhvit drkt en hvit gestalt,
dr muren hgst sig reser upp ur fjrden.
s luftig som en dimma vandra fram.
P mrka lockar skeno gyllne smycken,
tillsammanvirade som till en krona.
Hon sjng en sng till vgornas musik
och gick som en smngngerska s sker
p murens sista, silfverglnsta rand.--
Jag lste tyst en bn, gick fram mot muren.
Hon var frsvunnen, och nr fram jag hann--
blott stjrnorna i vattnet dallrade----

JOHAN FLEMING.
O, mtte hon det varit!--Sg du ej?...

FNGVAKTAREN (vid ingngen)
Hertigen hitt nalkas. Skynda er!

OLOF KLAESSON (griper med handen om svrdfstet, blickande t ingngen).
Lngt borta r han n. Hr Johan! Han
ditt lif skall taga. n han dig ej sett.
Du r den siste grenen af vr tt.
Lt mig f d fr dig. Vi byta drkt.
Du smyger bort.

JOHAN FLEMING.
                Nej aldrig, Olof, aldrig!

OLOF KLAESSON.
Du mste. Mins vrt namn!

JOHAN FLEMING.
                          Lef du fr det!

    (Gr in i sitt fngelse).

FNGVAKTAREN.
Vi ro ddens, om ni lngre drjer!--
G in i det dr hvalfvet. I dess skuggor
er ingen ser.

OLOF KLAESSON (gmmande sig).
              Vlan, du blinda slump,
var n min vn! n r ej tid att d!


Fjrde scenen.

    Fngvaktaren. Hertig Karl. Amiral Scheel. Senare en officer.

HERTIGEN.
Det r sledes hr du ltit stta
in Daniel Hjort?

SCHEEL.
                 Det var hans egen nskan.
S snart vi honom lst ur kedjorna,
han strtade ur hvalfvet upp och ville,
knapt hrande de ord jag lugnande
till honom stlde, bort frn slottet fly,
till dess han slutligen gick in upp
att hit i tysthet draga sig tillbaka.
Uti det ljusaste af rummen hr
han vntar nu att f Ers Nde se.

HERTIGEN.
En sllsam sgen har du mig frtljt
om honom och dock sannolik. Den vcker
stolt frjd uti min sjl, p samma gng
jag borde frebr dig, att du s
berknande begagnat denne yngling.

SCHEEL.
Ers Nde!

HERTIGEN.
          Nog, jag vet hvad du vill sga.
Gif hit den ring, du emottog af honom
och som jag fordom skall hans fader sknkt.

SCHEEL (ger hertigen ringen).
Hr r den.

HERTIGEN (emottager den).
            Ja, jag knner den igen.
Alt tvifvel om hans sgens sanning flyr.
Hvad minnen vcker denna ring ej opp!
Nr den jag gaf, jag var nnu helt ung,
och icke drmde d jag om den lott,
jag var bestmd till. Djrfva tankar bodde
dock redan d hos mig, varm krlek till
min faders stolta verk, vr svenska frihet,
den friska plantan, knapt till knoppning hunnen,
och ofta knt jag maktls vredes hand,
d mina ldre brders vankelmod
och lejda prster och hersklysten adel
det stora verket skakade till fall.--
Det kom min tid. Den kom som stormen kommer,
och ssom stormen skall jag rensa norden
frn alt det kvalm, som ligger i dess luft,
frn alt det grus, som samlats p dess jord.
Min segren r, och den skall s begagnas,
att ingen arm skall mer mig den bestrida.
Min domen r, och den skall fllas s,
att ingen pjunkig nd skall yxan hmma.
Mitt Sverige r, och kronan skall bli min,
se'n jag med frid och vlstnd landet krnt.
    (Vndande sig till Scheel).
Hur r det, Scheel? Har rdsfrsamlingen
uppsatt anklagelsen och domen re'n?

SCHEEL (rcker honom tvnne papper).
Hr ro bda.

HERTIGEN (gnande i dem).
              Riksfrrdare och ddsdom.
    (terger honom skriften).
Godt!--det vill sga rtt--och rtt skall ske!

EN OFFICER (intrder och framrcker ett bref till hertigen).
Ett sndebud frn Polen upp vi snappat,
som hade detta bref till Arvid Stlarm.

HERTIGEN (emottager brefvet).
Frn Sigismund! Nu kan han grna f det.
    (Officern gr).
Fngvaktare! Lt upp fr Arvid Stlarm
och gif t honom detta.
    (Lmnar brefvet till fngvaktaren. Till Scheel).
                       Kom, vi draga
tillbaka oss.

    (Drager sig tillbaka med Scheel afsides).


Femte scenen.

    De frra. Arvid Stlarm (frn drren till vnster).

FNGVAKTAREN.
              Herr fverste, kom ut.
Jag har ett bref till er. (Lmnar det).

STLARM.
                          Frn Sigismund!
Som till en dd! "Min kre Arvid Stlarm...
Vi tacke dig fr ... grna ville vi ...
har icke kunnat snda ngon hjlp...
Vi tvifle om ... mitt ga smnlst r
fr alt det blod, som ffngt blifvit gjutit ...
farvl, mitt Sverige!... Hllre hller jag
den sanna lran och frlorar kronan ...
frr'n fr min skull norden snderremnar ...
jag i min ovns hand det lmnar ...
m Gud omvnda det ... kom hit till mig
en tacksam kung i Polen vntar dig."...
Det var det sista. Krossad ssom fader,
med ra flckad af mitt eget barn,
besegrad, fngen:--Detta mttet rgat.

    (Betcker sina gon med brefvet och brjar vacklande
    terg till sitt fngelse).

HERTIGEN (med ddsdomen i handen).
Hr r en skrift, som ocks gller er--
ej frn en kung, men frn er fosterjord.

STLARM.
Ni, hertig, hr! Den skrift, som ni mig ger,
jag knner den, behfver den ej se,
och svarar detta blott: jag lydt min konung.

HERTIGEN.
I sista gonblicket har du sttt
mig efter lif och ra,--ls din dd!

STLARM.
Jag ej begr er nd. Vr strid r slut,
ert Finland r och Sigismund oss lmnat.
D r det bst, att jag till dden gr.
    (Bjer ett kn).
Dock, nd, o hertig, t den lilla skara,
som terstr af dem, min fana fljt.
Min ordern var, men modet det var deras.
Och om ni nskar fosterlandets vl,
dess dla sner fr dess framtid spara.

HERTIGEN.
Det var en gng jag gaf er nd, d sade
jag hr: Ve dem, som gcka denna nd,
jag terkommer, och d fins ej skoning.--
Nu r jag hr; mitt ord str fast. Vlan!

STLARM.
Drnk i vrt blod ert namn fr eftervrlden:
och, att den ingen misskund m er ge,
drnk det ocks i Johan Flemings blod!

HERTIGEN.
Du djrfve! Dden snart skall tysta dig!
Fr honom in i fngelset tillbaka.--

STLARM (fres af fngvaktaren tillbaka i fngelset)

HERTIGEN.
Scheel! Knner du den unge Johan Fleming?

SCHEEL.
Hvad jag om honom hrt, besanna tycks
att strnga mn f milda, fromma sner.
Ung, skuldls, del kom han hit uti
arfsangelgenheter ifrn Warschau
och deltog nu i striden frst. Ej han
har som de andre, d de slottet stngde
fr oss, mot Eder brutit gamla lften.

HERTIGEN.
Dock var det han som skulle minan tnda.

SCHEEL.
Frledd utaf sitt mod och af sin oskuld--

HERTIGEN.
Nvl, fr honom hit: jag prfva vill
hvad godt som kan en Fleming hra till.


Sjtte scenen.

    Hertigen. Scheel. Fngvaktaren (fr ut) Johan Fleming,
    (hvarefter han och Scheel draga sig t bakgrunden)

JOHAN FLEMING (for sig).
Det r d han;--s mycket lik min konung,
som regirigheten liknar ran
och vldet makten.

HERTIGEN (for sig).
                   Detta sonen r
d till Klaes Fleming, han den ende, som
med mig sig kunde mta, fast, beslutsam
och hrd som jag,--min ovn bortom dden.

JOHAN FLEMING (fr sig).
I lyckans dag fann jag s ltt att d.
Du, hjrta, nu, nr alt du har frlorat,
hur kan dr hoppet nnu hviska: lef!
Om ter till min dyre kung jag lnder,
det r ej den, som for, som tervnder.

HERTIGEN.
Man sagt mig, Johan Fleming, att ni r
till domen mindre skyldig n de andra.
Trd nrmare! Nvl, om ni, befriad,
vill ing i min tjnst och fvergifva
er plats i Warschaus hof hos Sigismund,
s tag p tillgift och frsoning hr
min hand emot.

JOHAN FLEMING.
               Ers Fursteliga Nde!
S hgt jag skattar edert dla anbud,
s hgt ni skert ock den knsla skattar,
som hr vid ddens rand mitt svar dikterar.
Jag har ej ngon sklig orsak, hvarfr
jag skulle fverge min kre konung
och bryta otacksamt min tro mot honom.
    (Bjer ett kn)
Jag fr, jag kan ej mer n vrdnadsfullt
begra hr en fri och hgsint nd.

HERTIGEN (dystert leende).
Och hvilka vilkor vill du freskrifva,
fr att af dig, lifdmde domare,
min nd mot dig bedmas m som hgsint?

JOHAN FLEMING.
Gif mig ett straff, jag r ju fnge vorden;
snd mig i landsflykt bort frn fosterjorden.
Det r mitt halfva lif, jag s er ger,
men konung, tro och ra glla mer.

HERTIGEN.
Hvi vrdar du mig ej med tvnne knn?

JOHAN FLEMING (stiger upp).
S har jag vrdat ingen ann' n Gud
och den, som han sin makt p jorden gifvit.
Den hedern spar jag t min Gud och konung.

HERTIGEN.
Du nogsamt mig tillknnager, att du
din fars natur och stora mod har rft,
och varnar oss fr det, som utaf dig
att vnta vore, om du lefva finge.

JOHAN FLEMING.
Ers Nd, jag svr...

HERTIGEN.
                     Du svr med halfva sjlen,
hlft knfall och hlft samvete. Min nd
du har frsmtt. Jag litar ej p lften.
Invid schavotten rkas vi. Farvl!--
Och nu till Daniel Hjort. Kom, flj mig Scheel!

    (Gr med Scheel genom mellersta drren i fonden,
    hvilken ppnas af fngvaktaren).

JOHAN FLEMING.
Sledes dden!--Blott en flyktig drm
min lefnad var, och intet spr p jorden
jag lmnar efter mig. O, det r tungt,
det r dock tungt att i sin ungdom d!


Sjunde scenen.

    Johan Fleming. Fngvaktaren. Olof Klaesson (inkommer).

OLOF KLAESSON.
Jag mste bort. Har ngot vrf du kvar,
som fullborda jag kan?

JOHAN FLEMING.
                       Min moder hlsa
och skaffa Sigrid en vlsignad graf.
Farvl!--

OLOF KLAESSON.
         Farvl!

FNGVAKTAREN.
                 Om lngre hr ni drjer,
jag svarar icke fr hvad sker.

JOHAN FLEMING.
                               Farvl!

    (Gr in i sitt fngelse).

FNGVAKTAREN.
Hr ni, de komma re'n!

OLOF KLAESSON.
                       Var lugn!

    (Fngvaktaren ppnar mellersta drren. Olof Klaesson
    dljer sig bakom den).


ttonde scenen.

    De frra. Hertigen. Scheel. Daniel Hjort.
   (Intrda genom den uppslagna drren).

DANIEL HJORT.
                        Hvad mnar
han stlla till med mig? Jag ser p honom,
att han fraktar mig.

SCHEEL (till Daniel Hjort).
                      Ni blir efter.
Vill ni bli kvar!

DANIEL HJORT.
                  Jag kommer.--M de mna
mig hvad som hlst, jag trotsar dem och alt.

    (Hertigen, Scheel och Daniel Hjort g ut till vnster).

OLOF KLAESSON (i beredskap att flja dem)
n finnes jag, som fljer edra spr,
ett vrf i lifvet n mig terstr!

    (Gr hastigt efter de andra).


TABL.

(En ppen plats i nrheten af slottet. bo stad p afstnd i fonden.
Till hger en kulle).


Nionde scenen.

    Ebba Fleming (ledd af) Ericus Erici. Hertig Karl (mtande dem).

HERTIGEN.
Man fr d ndtligen er se, herr bisp!
    (Med en blick p Ebba Fleming).
Dock tycks ni hafva srjt fr, att vrt mte
ej m mitt sinne vnda till er frdel.

ERICUS ERICI.
Ej drfr hller r jag hr. Mitt kall
r sorgen trsta och de stolta varna.

HERTIGEN.
Om ni det senare frut hr gjort,
det frra nu ni hade kunnat spara,--
d mindre blod, som mindre trar nu
erfordrats fr att hr jag skulle st.

EBBA FLEMING.
Och skulle aldrig hr ers Nde sttt,
om ej med svek I farit.

HERTIGEN.
                        Rttvis hmnd,
som ur er egen vldsmakt har vxt upp.

EBBA FLEMING.
En frdelaktig dikt fr Eders Nde.

    (Klockringning).

HERTIGEN.
I stolta fru, var njd att ni r kvinna!
Er annars glde dessa klockor ock. (Gr).

EBBA FLEMING.
Ddsringningen! Nd!... Nej, han skall ej lgga
till sin triumf en krossad moders tr.

ERICUS ERICI.
S gjut den d i sktet af den vn,
som huru hrdt Han ock oss mnskor dmer,
ett dmjukt hjrtas bn dock aldrig glmmer.

EBBA FLEMING.
Led mig till kullen dr.--Tack, hr i frid
mig lmna t mig sjlf. G, jag det nskar!

ERICUS ERICI.
Jag vet er vilja vrda. Om ni skulle
behfva mig, s r jag i er nrhet. (Gr).


Tionde scenen.

    Ebba Fleming (ensam p kullen. Menighet frn bo vandrar
    d och d fver scenen i fonden).

EBBA FLEMING.
Se skarorna, hur liknjdt fram de vandra
i hgtidsklder. Ingen hr oss mer.
Blott klockorna de hras. Ddens ringning
det r fr alt jag hade kvar p jorden.
Nu dr den sista glansen af vr ra,
nu bryts den sista spillran af vr makt,
nu gr den siste af vrt namn till dden,
och denne siste r min ende son;
och griften, dr vr vapenskld skall krossas,
r en schavott!--Och ingen hr oss mer.
Ack, ej ens Gud. Min sjl till himmelen
ej nr. Bjd emot jorden stapplar den.

    (Lutar sig ner mot kullen med bortskymdt ansigte).


Elfte scenen.

    Ebba Fleming. Katri.

KATRI (uppstiger p kullen bakom Ebba Fleming).
S kom en gng dock hmndens dag. Se dr!

EBBA FLEMING (i samma stllning som frut).
Hvem talar hr?--Kan ni en bn mig lra,
som himlen nr?

KATRI
                Se opp!

EBBA FLEMING (ser upp)
                        Ah! samma syn!

KATRI.
Stig hgre upp, kom, skda hur din son
till dden gr!

EBBA FLEMING.
               Hvad har jag gjort dig, att
du mig frkrossa vill?

KATRI.
                       Hvad gjorde jag,
att ni mig krossade?

EBBA FLEMING.
                     Ar du en moder,
s g!--

KATRI.
        Jag var en gng, hvad nu du r,
nu r jag, hvad du varit frr.

EBBA FLEMING.
                               Erici!

KATRI.
Din make tog min fars, min makes hufvud.

EBBA FLEMING.
Erici!

    (Klockringningen upphr).


Tolfte scenen.

    De frra. Ericus Erici (inkommer).

KATRI.
       Och din son han r ej mer.

EBBA FLEMING.
Gud!

KATRI.
     Och min son var den, som strtat er!

ERICUS ERICI.
Hr upp, hvem n du r, och mins att hmnden
ej mnniskan tillhr.


Trettonde scenen.

    De frra. Hertigen. Scheel. Herrar i hertigens svit.
    Menighet frn bo. Knektar. Daniel Hjort.

HERTIGEN.
                      Slut r vrt vrf.
Men innan vi g bort frn denna plats,
dr med s mycket blod vi rikets frid
ha tvungits kpa och besegla, har
jag nnu en frrttning kvar. Trd fram
intill min sida, Daniel Hjort! Om du
fr guld, fr gunstbegr ditt vrf utfrt,
fast detta vrf mitt lif och slottet rddat,
jag med din handling lmnade dig ensam:
men d jag vger upp din lefnadssaga,
din stams frtryckta rtt, mot det du gjort,--
jag hade aldrig lskat detta folk,
jag suttit falsk och sprkat i dess kojor,
om jag frdma kunde.--Drfr tag
din faders ring tillbaka af min hand,
och fr att intet minne af det flydda
m fstas vid ditt namn, vlj dig ett nytt,
och fr att ingen m dig vga skymfa,
se hr ett svrd. Fr s det i min tjnst,
att jag fr heder af Bengt Ilkas son!

DANIEL HJORT (mottager svrdet, blickande p menigheten. Fr sig).
Hur blicka de p mig|!

KATRI.
                       Min son!

DANIEL HJORT.
                                Min moder!
Nu tryck mig till ditt hjrta, gm mitt hufvud,
att ingen ser mig, gm det vid din barm.
och lska, lska mig!

EBBA FLEMING.
                      Han--hennes son!
Det var dock sant. Om himlen rttvis r,
hvi faller blott p mig dess hand!

    (Sorl och rrelse bland menigheten).


Fjortonde scenen.

    De frra. Brare (med en br, p hvilken Sigrid Stlarm ligger
    i hvit kldning, gyllne smycken fver pannan och sjgrs, som
    snrjt sig i lockarna och fastnat p kldningen). Olof Klaesson
    (framtrder bland menigheten).

EN BRARE (i det han inkommer).
                                   Gif rum!

HERTIGEN.
En drunknad flicka!

SCHEEL.
                    Arvid Stlarms dotter!

DANIEL HJORT.
Ah! Det r hon! (Paus). Blef det till slut ditt de!
(Vildt). Bort! Fr de dde till dde!

    (Brarena bortfra bren).

DANIEL HJORT (till sin moder).
                                      Nu,
min mor, blif ter lugn och lycklig du!
Bort med all bitterhet ifrn ditt hjrta,
bort med hvart minne frn de dunkla dar!
Se hertigen! Se dagen ljus och klar!
Flydd r all strid, all hmnd, alt hat, all smrta!
Nu vill jag lefva upp p nytt fr dig,
det som har varit, jaga undan, dda.
Fr dla vrf mitt hjrta blott skall glda.

KATRI (afbrytande)
Min son, jag gjort dig ondt?

DANIEL HJORT.
                             Tnk ej p mig!
Tnk p den tid, som ndteligen randas,
upp det folk, som nu befriadt andas!
Mig--ondt?--Nej! Lifvets hjder vinka mig,
och att dem hinna str jag redobogen.

OLOF KLAESSON (med handen om svrdfstet).
Nr hgst r sden, r till skrd den mogen.

DANIEL HJORT (till Katri).
Du skall mig trotsig, stolt och verksam se,
kraft har jag n. n jag ej bruten r.
Och hgt fr vrlden jag mitt hufvud br!

OLOF KLAESSON (sticker Daniel Hjort genom hjrtat, att han faller).
Tag hr--din handlings rtta ln, frrdare!

DANIEL HJORT.
Ah!----! Ve! (Dr).

KATRI.
             Min son!

HERTIGEN.
                      Hvem var det?

OLOF KLAESSON.
                                    Klaesson Fleming.

HERTIGEN.
Det blir p denna jord din sista bragd!

    (Gr ett tecken t knektarne att gripa Olof Klaesson).

OLOF KLAESSON.
Det var en nyhet, knd frr'n den var sagd!

    (Gr med knektarne).

KATRI.
Uppvakna son!

EBBA FLEMING (fr sig).
             Han str fr himlens dom!

KATRI.
Det var min skuld!--Dd!--Krossad r jag hr.
Min son! O, tag mig, tag mig med i dden!

HERTIGEN.
S ville jag ej ndra dina den.
Ett trappsteg blef du fallne yngling dr,
som lyfte herskarns fot och fll i sr.--
    (Fanfarer hras).
Hr menighet! Fanfarerna oss kalla,
till makten mig, till frid och framtid alla!

ERICUS ERICI.
Du evige! Behfves d, att alt,
p hvilket vrlden hvilar, krlek, trohet
och plikt och ra, svikta skall som r
och tusen hjrtan brista, fr att vrlden
skall skuffas fram en tumsbredd p sin vg!


SLUT.





End of the Project Gutenberg EBook of Daniel Hjort, by Josef Julius Wecksell

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DANIEL HJORT ***

***** This file should be named 14050-8.txt or 14050-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.net/1/4/0/5/14050/

Produced by Tapio Riikonen

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.net/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.net),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.net

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
